Försvarsmaktens resa har fram tills nyligen präglats av att myndigheten krymper. Vi har sett hur invasionsförsvaret övergick till ett insatsförsvar som i större uträckning fokuserade på verksamhet utomlands Insatsförbanden utrustades med modern materiel som i de flesta fall var i bruk hela tiden. Materielen fanns hos förbanden. Med få insatsförband förfogade Försvarsmakten över en tillräcklig mängd fordon för att kunna förse alla insatsförband med den utrustning de skulle ha. Stegvis förändrades säkerhetsläget i Sveriges omgivning. Under 2014 skedde en stor förändring när Sveriges ÖB undertecknade ett värdlandsavtal med NATO. Avtalet innebär bland annat att NATO kan bistå Sveriges Försvarsmakt med materiel såsom fordon i händelse av kris eller krig. Olika styrdokument har efter hand växt i omfattning och präglas i hög grad av att Försvarsmakten använder sina egna fordon. Detta ligger till grund för den tekniska utbildning som Försvarsmakten nyttjar. Den tekniska officeren förlitar sig på att det finns anvisningar, utbildning och kurser, regler och tillvägagångssätt för många av de situationer som uppkommer inom den tekniska tjänsten, men vad händer om teknikern plötsligt befinner sig utanför de ordinarie ramarna och måste agera utan anvisningar och anpassade regler? Försvarsmakten är nu inne i ett annat skede för första gången på länge, den växer. Tillväxten innebär att Försvarsmakten inte har fordon i tillräcklig mängd för att fylla insatsförbanden. Lösningen på fordonsbristen är att man krigsplacerar civila fordon som man anser vara ändamålsenliga. I framtiden kan det alltså se annorlunda ut där den tekniska specialistofficeren plötsligt stöter på fordon som har tillförts från det civila samhället eller kanske genom värdlandsstöd. Kan Försvarsmakten behöva se över sin utbildning och sitt tillvägagångssätt, för att bättre fostra det tekniska skrået för att möta morgondagens materiel? I denna studie använder vi oss av en induktiv, kvalitativ studie med intervjuer och workshop som vi sedan analyserar med Grounded Theory. Vår teoretiska referensram är lärandet genom olika perspektiv. Resultatet av vår studie har vi belyst genom att konstruera en modell för att bättre utveckla och skapa riktade förutsättningar för att i slutändan producera tekniska officerare som har bättre förutsättningar att lyckas vid en mobilisering än vad dagens tekniker har. / Until recently, the journey of the Armed Forces has been characterized by the shrinking of the organization. We have seen how the old invasion defence transitioned to a smaller more mobile response defence that focused to a greater extent on activities abroad. The Quick Respond Units were equipped with modern equipment, which in most cases was in use all the time. The equipment was with the units. With few units, the Swedish Armed Forces had a sufficient number of vehicles to be able to supply all units with the equipment they would need. Gradually, the security situation in Sweden's surroundings changed. In 2014, a major change took place when Sweden's ÖB signed a host country agreement with NATO. The agreement means, among other things, that NATO can aid the Swedish Armed Forces with material such as vehicles in case of a crisis or war. Various governing documents have gradually grown in scope and are characterized to a considerable extent by the Armed Forces using their own vehicles. This is the basis for the technical training that the Armed Forces use. The Technical Officer relies on the existence of instructions, training and courses, rules and procedures for many of the situations that arise in the technical service, but what happens if the technician suddenly finds himself outside the normal framework and must act without instructions, regulations and adapted rules? The Armed Forces are now in a different stage for the first time in a long time, the Armed Forces are growing. The growth means that the Armed Forces do not have vehicles in sufficient quantity to fill the need for expanding number of units. The solution to the vehicle shortage is to deploy civilian vehicles that are considered fit for purpose. In the future, then, things may look different where the technical specialist officer suddenly comes across vehicles that have been supplied from civil society or perhaps through host country support. Could the Armed Forces need to review their training and approach, to better nurture the technical guild to meet the equipment of the future? In this study, we use an inductive, qualitative study with interviews and workshops, which we then analyse with Grounded Theory. Our theoretical frame of reference is learning through different perspectives. We have summarized the results of our study by constructing a model to better develop and create targeted conditions to ultimately produce technical officers who have better conditions to succeed in a mobilization than today's technicians have.