Syftet med den här uppsatsen är att undersöka hur The Big Short (2015) har gestaltat, förenklat och gjort informationen om år 2008 finanskrisen mer förståelig för tittarna, ge-nom olika uttrycksmedel. Uttrycksmedlen som har utforskats är bland annat: metaforer, icke-diegetisk berättande, homodiegetisk berättare, berättarröst och montage. I fem kapi-tel har uppsatsen i analysen använt de olika uttrycksmedel tillsammans med teorier om sympati, empati, ironi och trovärdig berättare med en jämförelse om vad den amerikanska rapporten The Financial Crisis Inquiry Report antyder. Rapporten har varit den här stu-diens primära källa på grund av sin autentiska redogörelse. Resultatet har påvisat att fil-men distraherar med kändisar för att visa det är så finansmännen och bankerna på Wall Street gör affärer. Slutsatsen påvisade att både rapporten och The Big Short förmedlar liknande påstående fakta på olika sätt, dock gestaltar filmen sitt ämne mer invecklad när den inte behövde vara det.