Uppsatsens syfte är att redogöra för forskningens syn på det nationella skrivprovet inom ämnet svenska. Utifrån ett psykometriskt perspektiv, med inriktning på konstrukt, bedömning och användning, belyser uppsatsen potentiella problembilder med standardiserade prov inom en svensk, norsk och amerikansk kontext. Provet innehar en normerande ställning inom svensk utbildning, där det agerar rättesnöre över vad som utgör goda och mindre goda elevtexter. Forskningen visar också på den svårighet som existerar gällande provets interbedömarreliabilitet, där olika examinatorer bedömer proven olika. Vidare påverkar provet undervisningen, där dess genrepedagogiska utgångspunkt leder till en tanke om progression, där texttyper hierarkiseras. Lärarna upplever att provet är tidskrävande och att de ofta arbetar förberedande med eleverna. Detta leder till att eleverna undervisas i att hantera provsituationen, snarare än att de undervisas i skrivande, något som är problematiskt utifrån aspekter av reliabilitet. Vidare innebär provets normerande ställning att undervisningen anpassas efter de förmågor som provet avser att mäta, vilket resulterar i att eleverna får ta del av en begränsad läroplan. Undersökningen visar på den diskrepans som tycks existera mellan provets olika syften, där det råder en oklarhet i om provet kan fungera som ett komparativt utvärderingsverktyg samtidigt som det är ett utvecklingsverktyg för att främja elevernas skrivande. Frågan är om det är möjligt att skapa ett skrivprov där dessa syften harmoniserar med varandra?