Background: It has been proven to be a challenge for physiotherapists to utilize evidence within their practice. Conducting evidence-based care is a requirement for providing good care and a requirement in the legitimation for Swedish physiotherapists. Aim: To explore physiotherapists experiences of their possibilities and challenges in implementing prevailing evidence in their practice. Method: A qualitative method was applied with a semi-structured interview guide. A choice of convenience sampling was made with 5 physiotherapists from a region in Sweden with the aim of getting as wide a sample as possible. The analysis of the data was done through a qualitative content analysis. Results: Physiotherapists felt that the challenges were based on their work environment and that the Swedish care structure  measures quantity over quality. Other contributing challenging factors mentioned where lack of time, low interest from managers, lack of training and difficulties in understanding and evaluating the different parts of the evidence model. Opportunities that were raised were the mutual learning among colleagues in the workplace and that research is easily accessible with today's technology. Conclusion: This study shows that in order for physiotherapists to feel that they have good opportunities to implement evidence, one needs to try to eliminate the various challenges that arise within their work environment. This can enable organizations in which physiotherapists work to gain an understanding of what needs to be focused on and improved in order for physiotherapists to be able to implement evidence-based care and therefore increase the quality of care for patients. / Bakgrund: Det har visat sig vara en utmaning för fysioterapeuter att använda sig av evidens inom sitt verksamhetsområde. Att bedriva en evidensbaserad vård är en nödvändighet för att bedriva en god vård och ett krav i legitimationen för svenska fysioterapeuter. Syfte: Att utforska fysioterapeuters upplevelser av sina möjligheter och utmaningar med att implementera rådande evidens inom sitt verksamhetsområde. Metod: En kvalitativ metod tillämpades med en semistrukturerad intervjuguide. Ett bekvämlighetsval användes där 5 fysioterapeuter valdes från en region i Sverige och med syfte att få så brett urval som möjligt. Analysen av data gjordes genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Fysioterapeuterna upplevde att utmaningarna främst grundade sig i deras arbetsmiljö och att den svenska vårdstrukturen är mer uppbyggd för att mäta kvantitet och inte kvalité. Andra nämnda bidragande utmanande faktorer var tidsbrist, lågt intresse från chefer, brist på utbildning och svårigheter med att förstå och värdera evidensmodellens olika delar. Möjligheter som togs upp var det gemensamma lärandet bland kollegor på arbetsplatsen och att forskningen är lättillgänglig med dagens teknik. Konklusion: Den här studien visar att om fysioterapeuter ska uppleva att de har goda möjligheter att implementera evidens så behöver man försöka eliminera de olika utmaningar som finns inom deras arbetsmiljö. Detta kan möjliggöra att organisationer som fysioterapeuter jobbar inom kan få en förståelse för vad man behöver fokusera på och förbättra för att fysioterapeuter ska kunna implementera en evidensbaserad vård och därmed öka vårdkvalitén för patienter.

Bakgrund: Förkunskapskrav inom träning finns inte i den grundläggande behörigheten till fysioterapeutprogrammet. Tidigare studier påvisade att en stereotypisk bild av fysioterapeutyrket fanns och att träning är en del av yrket. Fysioterapeutprogrammet lyfts också fram som ett krävande program som kan upplevas stressande. Syfte: Syftet med studien var att undersöka upplevelser och erfarenheter av icke formella förväntningar vad gäller träning från lärare/kursledare och andra studenter hos en grupp fysioterapeutstudenter vid Uppsala universitet. Vidare var syftet att undersöka hur de upplever att icke formella förväntningar påverkar dem. Design och metod: Deskriptiv och kvalitativ design. Datan insamlades genom sex semistrukturerade intervjuer med studenter från termin 5 på fysioterapeutprogrammet vid Uppsala Universitet. Dessa intervjuer analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Studenter upplevde att det fanns icke formella förväntningar från lärare, externa föreläsare och andra studenter samt utifrån utbildningens krav medan somliga upplevde att det inte fanns förväntningar. Studenter påverkades positivt, negativt eller inte alls av dessa. Det fanns också upplevda stereotypa bilder från externa personer och hos studenter innan start på programmet om hur en fysioterapeutstudent ska vara, dessa förändrades under utbildningens gång. Konklusion: Studenterna upplevde och hade erfarenheter av icke formella förväntningar gällande träning fanns från lärare, andra studenter och externa personer samt utifrån utbildningens krav. Dessa icke formella förväntningar påverkade studenterna mycket olika, allt från positivt och motiverande till negativt och stressande medan somliga inte upplevde någon påverkan alls. Resultatet kan bidra till utveckling av utbildningen och bemötande av studenter. / Background: Previous knowledge about exercise is not a demand in the basic eligibility to attend the physiotherapy program. Previous studies show that there is a stereotypical idea of the physiotherapy profession and that exercise is a part of the profession. The physiotherapy program is also highlighted as a program which can be stressful. Purpose: The purpose of the study was to investigate perceptions and experiences of non-formal expectations regarding exercise from teachers/course leaders and other students in a group of physiotherapy students at Uppsala university. The purpose was also to investigate how the non-formal expectations affected the students. Method: Descriptive and qualitative design. Data was gathered through six semi-structured interviews with students from semester 5 attending the physiotherapy program at Uppsala university. The interviews were analyzed using qualitative content analysis. Result: Students experienced non-formal expectations from teachers, other students and guest teachers. Some students did not experience any expectations. Students were affected positive, negative or not at all by these expectations. They also experienced stereotypical ideas towards how a physiotherapy student should behave. Students perceptions of stereotypical ideas changed over time. Conclusion: The students experienced non-formal expectations regarding exercise from teachers, other students and guest teachers. These non-formal expectations affected the students differently, ranging from motivational to stressful while some did not experience any effect at all. The result of this study could contribute to the development of the program and treatment of the students.

Abstract Background There is limited research and guidelines regarding physiotherapy as a treatment approach      for post-traumatic stress (PTS). Refugee experience of physiotherapy interventions is hoped                      to contribute to awareness of the subject and to give insight into this developing field of the         profession. Purpose The purpose of the study was to investigate and describe refugees experience of post-             traumatic stress physiotherapy. The study was interested in both refugee experience of          treatment itself and of possible effects. Design and Method Qualitative explorative design. The study was based on five semi-structured interviews. A        qualitative, content analysis was used to process the data. Results          The analysis showed that the refugees faced many physical and psychological barriers to         treatment, especially relating to pain and somatisation, however they were able to                    experience increased bodily comfort during treatment itself. The relationship to         physiotherapist, the psychological impact of the treatment environment and other social      factors were also described as important to experience. Physiotherapy was described as positively affecting patient outcomes both in physical and mental health, despite certain uncontrollable/unmanageable symptoms making this difficult. The refugees were able to achieve generalisation of physiotherapy into their day-to-                     day life enabling them to self-manage to some extent and feel liberated from PTS symptoms. Conclusion The study agrees with the available literature on the effectiveness of treating refugee              patients suffering from post-traumatic stress with physiotherapy, not just to improve            physical health outcomes but even to give holistic improvements.  Keywords Post-traumatic stress, refugee, physiotherapy, experiences / Abstrakt Bakgrund Det finns begränsad forskning och riktlinjer gällande fysioterapeutisk behandling mot post-traumatisk stress (PTS). Flyktingars upplevelse av fysioterapeutisk behandling förväntas sprida kunskap och bidra till insikt i denna del av det fysioterapeutiska området som fortfarande är under utveckling. Syfte Syftet av studien var att utforska och beskriva flyktingars upplevelse av posttraumatisk stress-fysioterapi. Studiens intresse var av flyktingars upplevelse och effekt av den fysioterapeutiska behandlingen. Design och Metod Studien är av kvalitativ utforskande design baserat på användandet av 5 semi-strukturerade intervjuer. En kvalitativ innehållsanalys användes för att bearbeta informationen. Resultat Analysen visade att flyktingar möter många fysiska och psykiska hinder i behandlingen, mest gällande smärta och somatisering men att de kunde uppleva en viss grad av bekvämlighet under behandlingen ändå. Förhållandet till fysioterapeuten, den psykologiska effekten av behandlingsmiljön och andra sociala faktorer var också viktiga. Fysioterapi beskrevs ge positiv påverkan i resultatet av patienternas fysiska och mentala hälsa efter behandling trots utmaning från icke-hanterbara symptom. Flyktingarna kunde uppnå generalisering av deras fysioterapi till det dagliga livet som gjorde att de kunde hantera situationen själva till en viss grad och känna frihet från sina PTS symptom. Konklusion Studiens resultat går i samma linje som den tillgängliga litteraturen på effekten av att behandla flyktingar som lider av posttraumatisk stress med fysioterapi, inte bara för att öka den fysiska hälsan utan även för att ge mer vidgående holistiska förbättringar och livskvalitet. Nyckelord Post-traumatic stress, refugee, physiotherapy, experiences

Bakgrund: Fysisk träning har observerats vara en faktor som påverkar sömnkvaliteten. På grund av tidskrävande universitetsstudier har det visats att såväl fysisk träning som sömn kan komma att bortprioriteras hos studenter. Studier kring hur Sveriges fysioterapeutstudenters träningsmängd korrelerar med sömnkvaliteten saknas.  Syfte: Att undersöka svenska fysioterapeutstudenters mängd fysiska träning och upplevda sömnkvalitet samt om det förelåg några skillnader mellan kvinnor och män. Syftet var dessutom att undersöka sambandet mellan fysisk träning och dålig sömnkvalitet. Metod: En kvantitativ tvärsnittsstudie med deskriptiv, komparativ och korrelerande design. Den fysiska träningen mättes med hjälp av Socialstyrelsens indikatorfråga för mängd fysisk träning en vanlig vecka och sömnkvaliteten bedömdes med Pittsburgh Sleep Quality Index (PSQI).  Resultat: Sammanlagt deltog 241 fysioterapeutstudenter. Totalt 58% tränade mer än 2 timmar per vecka. Majoriteten av deltagarna upplevde att de inte hade en dålig sömnkvalitet (PSQI= 4). Det fanns ingen signifikant skillnad mellan könen gällande fysisk träning (p= 0.83) och dålig sömnkvalitet (p= 0.14). Det fanns ett signifikant men mycket svagt samband mellan mängd fysisk träning och dålig sömnkvalitet, r= -0.14 (p= 0.04). Slutsats: Studien indikerar en överlag bra fysisk träningsnivå hos Sveriges fysioterapeutstudenter. Majoriteten upplevde att de inte hade en dålig sömnkvalitet. Det förelåg ingen könsskillnad gällande träningsmängd och sömnkvalitet. Korrelationen mellan mängd fysisk träning och dålig sömnkvalitet var mycket svag. / Background: Physical exercise has been observed to be a factor that impacts on sleep quality. As a result of time-consuming university studies, it has been shown that students do not prioritise physical exercise or sleep. Studies on how Sweden’s physiotherapy students’ amount of physical exercise correlate with sleep quality are lacking.  Objective: To examine Sweden’s physiotherapy students' physical exercise and sleep quality, as well as whether there were any differences between women and men. The purpose was also to examine the correlation between physical exercise and poor sleep quality.  Methods: A quantitative cross-sectional study with descriptive, comparative and correlational design. Physical exercise was measured using the National Board of Health and Welfare’s indicator question and sleep quality was assessed with the Pittsburgh Sleep Quality Index (PSQI).  Results: Altogether, 241 physiotherapy students participated. A total of 58% physical exercised more than 2 hours per week. The majority of the participants did not have a pore sleep quality (PSQI md= 4). There was no significant difference between the sexes regarding physical exercise (p= 0.83) and sleep quality (p= 0.14).  There was a very weak correlation between the amount of physical exercise and poor sleep quality, r= -0.14 (p= 0.04). Conclusion: The study indicates an overall good physical exercise level among Sweden’s physiotherapy students. The majority did not report poor sleep quality. There was no difference between the sexes in the amount of physical exercise or sleep quality. The correlation between physical exercise and poor sleep quality was very weak.

The use of outcome measures by rehabilitation professionals has been advocated for many years; however, routine use is still lacking. Literature on the factors influencing the use of outcome measures locally is limited; therefore, the purpose of this study was to determine the factors that influence the use of outcome measures by community-based physiotherapists in Gauteng Province. While 75 community-based physiotherapists from Gauteng Province invited to participate in the study, 48 community-based physiotherapists responded. A descriptive cross-sectional approach was used in this study. A validated questionnaire was piloted to test its applicability to the South African setting. Thirty-seven per cent of the participants used at least one outcome measure in practice. Support from colleagues and positive attitudes were identified as factors that facilitated the use while lack of knowledge, lack of skills and lack of time were identified as barriers towards the use of outcome measures. The only statistically significant relationship found was between the lack of knowledge and the lower level of use of outcome measures. In conclusion, it was evident that there was poor usage of outcome measures by community-based physiotherapists in Gauteng Province and the barriers identified ranged from individual level to organisational level. Recommendations are made regarding policy for the implementation of policies and guidelines on outcome measures and monitoring thereof in form of audits. Special interest groups could offer courses on outcome measures and physiotherapists be encouraged to undergo postgraduate education. Therefore, the researcher suggests that continuous training be provided within the workplace and outcome measures be adopted. / Dissertation (MPhysiotherapy)--University of Pretoria, 2017. / Physiotherapy / Mphysiotherapy / Unrestricted

Abstract Background: Insufficient physical activity has become a health problem worldwide and is closely connected to the development of various diseases such as Non-communicable diseases (NCDs). This has become a national problem in Thailand as well, and during the last decade, the government have launched various campaigns in attempt to increase the physical activity level of the population. Studies around the world have shown a positive correlation between physical activity (PA) and the prevention and treatment of diseases. Purpose: The purpose of this study was to gain knowledge about young Thai adults’ points of view and experiences of PA during their lifespan. Method: The study was a qualitative interview study based on five semi-structured interviews. The participants were young Thai adults studying or working at a computer-oriented college. When recruiting participants, both purpose and convenience sampling methods were used. Qualitative content analysis was used to analyze the collected data. Results: Five categories and twelve subcategories were identified during the analysis process. The five categories represented the broad focus areas and aspects of the participants’ views and experiences of PA. Conclusion: The participants had significant variations in both views and experiences regarding PA. The participants had a positive attitude towards PA due to different health outcomes. However, a lack of fundamental theoretical knowledge from their schoolyear’s regarding PA was identified. Further research is therefore needed to deeper investigate the knowledge gap and possible underlying causes.   Keywords: physical activity, non-communicable diseases, Thailand, experiences, views, physiotherapy / Sammanfattning Bakgrund: Otillräcklig fysisk aktivitet (FA) har blivit ett hälsoproblem världen över och är nära kopplat till utvecklingen av olika sjukdomar, t.ex. folksjukdomar. Detta har blivit ett nationellt problem även i Thailand och under det senaste decenniet har regeringen lanserat olika kampanjer i försök att öka den fysiska aktivitetsnivån hos befolkningen. Studier runt om i världen har visat att det finns ett positivt samband mellan FA och förebyggande och behandling av sjukdomar. Syfte: Syftet med studien var att få kunskap om unga thailändska vuxnas syn på och erfarenheter av FA under deras livstid. Metod: Studien var en kvalitativ intervjustudie baserad på fem semistrukturerade intervjuer. Deltagarna var unga thailändska vuxna som studerade eller arbetade på en dataorienterad högskola. Vid rekryteringen av deltagare användes både metoder för ändamåls- och bekvämlighetsurval. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera den insamlade datan. Resultat: Fem kategorier och tolv underkategorier identifierades under analysprocessen. De fem kategorierna representerade de övergripande fokusområdena och aspekterna av deltagarnas åsikter och erfarenheter av FA. Slutsats: Deltagarna hade betydande variationer i både åsikter och erfarenheter av FA. Deltagarna hade en positiv attityd till FA på grund av olika hälsorelaterade effekter, dock konstaterades det att det fanns en brist på grundläggande teoretiska kunskaper kring FA från deras skolår. Ytterligare forskning behövs därför för att djupare undersöka kunskapsluckan och eventuella bakomliggande orsaker.   Nyckelord: physical activity, non-communicable diseases, Thailand, experiences, views, physiotherapy

Bakgrund: Fysioterapeuter verksamma inom kvinnors hälsa har god kunskap om rörelse- och stödjeapparaten med kompetens att bland annat bedöma bäckenbottenmuskulatur, stödja återgång till fysisk aktivitet och finnas som stöd- och rådgivare. Sveriges Kommuner och Regioner menar att tillgången till fysioterapeutisk kompetens inom kvinnors hälsa bör förbättras. Det saknas i dagsläget studier på svenska fysioterapeuters uppfattningar om sin roll i eftervården efter förlossning. Syfte och frågeställning: Syftet var att undersöka hur fysioterapeuter verksamma inom kvinnors hälsa och som träffar postgravida kvinnor i sitt arbete uppfattar sin roll i eftervården efter förlossning. Design och metod: Studien var av kvalitativ deskriptiv design och dess innehåll baserades på semistrukturerade intervjuer med fem legitimerade fysioterapeuter verksamma inom kvinnors hälsa. Datan analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Fyra kategorier och 14 underkategorier identifierades under databearbetningsprocessen. Kategorierna kom att heta Fysioterapeuten som stöd- och rådgivare i eftervården, Fysioterapeutens unika bäckenbottenkompetens, Framtidens eftervård samt Utmaningar för fysioterapeuten i eftervården. Inom dessa kategorier framkom beskrivningar om fysioterapeutens roll kring att stödja återgång till fysisk aktivitet, utmaningar kring att nå ut till patienterna samt önskemål om att erbjuda rutinuppföljning hos fysioterapeut. Konklusion: De intervjuade fysioterapeuterna uppfattade att sin roll i eftervården efter förlossning innefattar att vara emotionellt stöd, att vara stöd-och rådgivare och att de har en unik bäckenbottenkompetens med möjlighet att individualisera bäckenbottenträning. De upplevde att kvinnohälsa bortprioriteras, att det saknas kompetens inom området och att samarbetet med andra professioner var utmanande. Det framkom även att fysioterapeuterna önskar kunna erbjuda rutinuppföljningar efter förlossning. / Background: Physiotherapists active in women's health have good knowledge of the musculoskeletal system with the competence to, among other things, assess pelvic floor muscles, support return to physical activity and be available as support and counselors. Sweden's municipalities and regions believe that access to physiotherapeutic competence in women's health should be improved. There is currently a lack of studies on Swedish physiotherapists' perceptions of their role in aftercare after childbirth. Aim: The aim was to investigate how physiotherapists working with women's health and who meet post-pregnant women in their work perceives their role in aftercare after childbirth.Design and method: The study was of qualitative descriptive design and its content is based on semi-structured interviews with five licensed physiotherapists active in women's health. The data has been analyzed with qualitative content analysis. Results: Four categories and 14 subcategories were identified during the data processing process. The categories came to be called the Physiotherapist as a support and advisor in aftercare, the Physiotherapist's unique pelvic floor competence, Future aftercare and Challenges for the physiotherapist in aftercare. Within these categories, descriptions emerged about the physiotherapist's role in supporting return to physical activity, challenges in reaching out to patients and wishes to offer routine follow-up to a physiotherapist. Conclusion: The interviewed physiotherapists perceive that their role in aftercare after childbirth includes being emotional support, being a support and counselor and that they have a unique pelvic floor competence with the opportunity to individualize pelvic floor muscle training. They feel that women's health is de-prioritized, that there is a lack of competence in this subject and that they find collaboration with other professions challenging. It also emerged that the physiotherapists wish to be able to offer routine follow-ups after childbirth.

Bakgrund: Fysisk aktivitet är en av de grundläggande behandlingar som fysioterapeuter använder för att behandla patienter. Men hur fysiskt aktiva är fysioterapeuter själva? Syfte: Undersöka nivån av fysisk aktivitet bland yrkesverksamma fysioterapeuter i Sverige i relation till Världshälsoorganisationens rekommendationer för fysisk aktivitet från 2010, samt huruvida det är någon skillnad mellan män och kvinnor vad gäller fysisk aktivitetsnivå och antalet som uppnår rekommendationerna.  Metod: En kvantitativ tvärsnittsstudie av deskriptiv och komparativ design. Självrapporterad fysisk aktivitet för en vecka med International Physical Activity Questionnaire – Short Form jämfördes med Världshälsoorganisationens rekommendationer för fysisk aktivitet från 2010. Antalet minuter med fysisk aktivitet på måttlig och mycket ansträngande fysisk aktivitetsnivå deltagarna angett omvandlades till MET-minuter. Studiedeltagare var yrkesverksamma fysioterapeuter i Sverige mellan 18–64 års ålder. Resultat: Sju av tio (74%) respondenter var tillräckligt fysiskt aktiva för att uppfylla rekommendationerna antingen genom måttlig eller mycket ansträngande fysisk aktivitet i kombination med minst två muskelstärkande pass för större muskelgrupper. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan manliga och kvinnliga deltagare i fysisk aktivitetsnivå eller antalet som uppfyllde rekommendationerna.  Konklusion: Yrkesverksamma fysioterapeuter i Sverige verkar var mer fysiskt aktiva än den generella befolkningen. Ingen statistisk skillnad förelåg mellan män och kvinnor i fysisk aktivitet eller antalet som uppfyllde rekommendationerna för fysisk aktivitet. Fler och större studier behövs för att undersöka fysisk aktivitetsnivå bland fysioterapeuter samt för att jämföra självrapporterad fysisk aktivitet med objektiv data insamlad med accelerometrar för att påvisa eventuella skillnader mellan dessa två datainsamlingsmetoder inom populationen. / Background: Physical activity is one of the foundational treatments that physiotherapists use to treat patients. How physically active are physiotherapists themselves?  Objective: To determine the self-reported physical activity of working physiotherapists in Sweden in relation to the World Health Organisations recommendations for physical activity from 2010 and determine if physical activity and attainement rate of the recommendations differs between male and female physiotherapists in Sweden. Method: A cross-sectional quantitative descriptive comparative design study. Self-reported physical activity for 1 week using the International Physical Activity Questionnaire – Short Form compared to the World Health Organisations recommendations for physical activity from 2010. Moderate or vigourous  physical activity activity minutes were translated into MET-minutes. Participants were working physiotherapists in Sweden between the ages of 18-64. Results: Seven of ten (74%) respondents were sufficiently active to fulfil the recommendations through moderate or vigorous physical activity in combination with at least two bouts of muscle strengthening exercises for major muscle groups. There were no significant statistical differences between male or female participants in physical activity level or the rate of attainment of the recommendations. Conclusions: Working physiotherapists in Sweden seem to be more physically active than the general population. No statistical differences were observed between men and women in physical activity or attainment rate of the recommendations. More and larger studies are needed to research physical activity levels among physiotherapists and compare self-reported physical activity with objective data collected by using accelerometers to research the discrepancy between these two types of data collections methods within the population.

Bakgrund: Frusen skuldra (FS) är ett smärttillstånd som drabbar 2-5% av befolkningen och som påverkar skulderfunktionen. I dagsläget finns det ingen konsensus kring den bästa behandlingsformen vid FS, dock anses proprioceptiv neuromuskulär facilitering (PNF) ge minskad smärta och ökad rörlighet (ROM) samt skulderfunktion.   Syfte: Att kartlägga evidensen av PNF som behandling vid FS. Det var även att granska kvaliteten i inkluderade studier och att studera effekten av PNF på skulderfunktion och ROM. Metod: En systematisk litteraturstudie. Sökningen utfördes i databaserna PubMed, Cochrane, Web of Science samt Google scholar. Artiklarna kvalitetsgranskades med PEDro scale och tillförlitligheten graderades med GRADEstud.  Resultatsammanfattning: Åtta artiklar inkluderades i studien med totalt 360 deltagare. Enligt PEDro scale varierade kvaliteten i studierna mellan tre till åtta poäng. Evidensgraderingen enligt GRADEstud visade mycket låg (+) evidens gällande skulderfunktion och låg (++) evidens gällande ROM. Graderingen baserades på fyra studier av hög kvalitet vid skulderfunktion respektive ROM. Studiernas resultat var motstridiga gällande huruvida PNF ger en signifikant positiv effekt på skulderfunktion och ROM vid FS. Konklusion: Det finns mycket låg (+) evidens för att PNF skulle ha en effekt på skulderfunktionen och en låg (++) evidens för att PNF har en effekt på ROM. För att förtydliga evidensen och användningen av PNF behövs fler studier av hög kvalitet och med liknande tillvägagångssätt. / Background: Frozen shoulder (FS) is a painful condition affecting 2-5% of the population and it affects the shoulder function. Currently there’s no consensus to which treatment is most effective in FS. However, proprioceptive neuromuscular facilitation (PNF) is assumed to bring pain relief and increase range of motion (ROM) and shoulder function.  Objective: To review the evidence regarding the effect of PNF as treatment in patients with FS. It’s also to examine the quality of included studies and to study the effect of PNF on shoulder function and ROM.  Method: A systematic review. The search was conducted in the databases of PubMed, Cochrane, Web of Science and Google scholar. The quality was assessed according to PEDro scale and the reliability with GRADEstud.  Results: Eight studies were included with a total of 360 participants. The quality of the studies ranged between three to eight points according to PEDro scale. According to GRADEstud PNF received very low (+) evidence for shoulder function and low (++) evidence for ROM. The grading was based on four, high quality studies for both shoulder function and ROM. The included studies were conflicting regarding whether PNF had a significant, positive effect on shoulder function and ROM in FS.   Conclusion: There’s very low (+) evidence that PNF would have an effect on shoulder function and low (++) evidence that PNF has an effect on ROM. In order to clarify the evidence there’s a need for future well-conducted studies with a similar approach.

Beteendemedicin är ett paraplybegrepp där den fysioterapeutiska tillämpningen i praktik kan se ut på många olika sätt. Hur fysioterapeuter tillämpar beteendemedicin i praktiken och hur det avspeglas i den individanpassade behandlingsplanen råder det oklarheter kring. Syftet med denna studie var att undersöka fem fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter av tillämpning av beteendemedicin inom sina respektive verksamheter i Uppsala län. Studien var av kvalitativ design. Enskilda semistrukturerade intervjuer avfem fysioterapeuter inom olika verksamheter utfördes. Databearbetning genomfördes i form av en kvalitativ innehållsanalys. Deltagarna tillämpade flertalet olika tekniker inom beteendemedicin. De upplevde även att det finns utmaningar som att det är tidskrävande, att patienten inte förstår konceptet och att teorin är lättare än tillämpningen i praktik. Alla deltagare var överens om att det finns en nytta med beteendemedicinsk tillämpning, som att bli en bättre fysioterapeut, att det ger vinst i långa loppet samt att teorin fyller en viktig funktion för praktisk tillämpning. Det föreföll sig som att fysioterapeuterna tillämpar beteendemedicin på ett annat sätt än vad de lärt sig från den teoretiska utbildningen. Fyra huvudkategorier identifierades under databearbetningen; Olika tekniker inom beteendemedicin, Utmaningar med att arbeta beteendemedicinskt, Förståelse av nyttan med beteendemedicin, Blivit en “tyst” kunskap. Deltagarna upplevde att beteendemedicin fyller en viktig funktion i den individualiserade behandlingsplanen för patienten, men upplevde även många utmaningar. Trots utmaningarna så var deltagarna överens om att beteendemedicin är ett vinnande behandlingskoncept inom fysioterapi. Detta examensarbete kan bidra till utvecklingsmöjligheter för grundutbildningen i fysioterapi. / Behavioral medicine is an umbrella concept where the physiotherapeutic application in practice can differ in many ways. There are uncertainties about how physiotherapists apply it in practice and how this is reflected in the individualized treatment plan. The aim of this study was to investigate five physiotherapists' experiences of applying behavioral medicine in clinical practice within each of their workplaces in Uppsala. This study is of a qualitative design. Individual semi-structured interviews offive physiotherapists were performed. Data processing was carried out in the form of a qualitative content analysis. The participants applied several different behavioral medicine techniques. They also experienced challenges; it is time consuming, the patient does not understand the concept and the theory is easier than the application in practice. All participants agreed that there are benefits to behavioral medicine application; becoming a better physiotherapist, it provides benefits in the long run and the theory fulfills an important function for practical application. It seemed that the physiotherapists apply behavioral medicine in a different way than what they have learned. Four main categories were identified; Different techniques in behavioral medicine, Challenges when working with behavioral medicine, Understanding the benefits of behavioral medicine, Has become a “silent” knowledge. The participants experienced that behavioral medicine fulfills an important function in individualized treatment plans for patients, but they also experienced many challenges. Despite the challenges, the participants agreed that behavioral medicine is a winning concept in physiotherapy. This degree project can contribute to development opportunities for the undergraduate education in physiotherapy.