SAMMANFATTNING Bakgrund: Utbildning i förflyttningsteknik och rehabiliterande arbetssätt genomförs för personalen i en västsvensk kommun för att förebygga skador och bibehålla patientens förmågor. Hur personalen upplever arbetet med patientförflyttningar efter genomgången utbildning är okänt. Syfte: Att ta reda på hur omvårdnadspersonal upplever arbetet med patientförflyttningar efter utbildning i förflyttningsteknik och rehabiliterande arbetssätt. Metod: Studien gjordes som en kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats. Sex kvinnor som arbetade inom särskilt boende eller hemtjänst och som genomgått en utbildning i förflyttningsteknik och rehabiliterande arbetssätt rekryterades ändamålsenligt och deltog i en semistrukturerad intervju. Insamlad data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat : Analysen resulterade i fem kategorier och åtta underkategorier. Omvårdnadspersonalen upplevde att det var viktigt med säkerhet för personal och patient, att de var medvetna om patientens medverkan, att arbetet var fysiskt utmanande, att arbetet var psykiskt utmanande och att goda förutsättningar fanns i omgivningen. Slutsats: Omvårdnadspersonalen upplevde att de använder kunskaper från utbildningen i den aktuella kommunen och att de upplevde att utbildningar i förflyttningsteknik och rehabiliterande arbetssätt har betydelse för arbetet med patientförflyttningar, men att återkommande utbildningstillfällen behövs för att hålla kunskaperna aktuella och arbetssättet levande. Nyckelord : förflyttningsteknik, kvalitativ metod, rehabiliterande arbetssätt, utbildning, vårdpersonal

No description available.

Introduktion: Förvärvsarbetande ensamstående mödrar är en växande grupp I Sverige med högre risk för dålig hälsa och funktionedsättningar. De är inte tillräckligt fysisk aktiva för att få hälsovinster av fysisk aktivitet (FA). Studier bland amerikanska föräldrar och ensamstående mödrar visar gemensamma hinder till FA som brist på tid, brist på socialt stöd och att sätta barnens behov före sina egna. Man vet lite om svenska förvärvsarbetande ensamstående mödrars erfarenheter av hinder, möjligheter och önskningar av stöd till FA.   Syfte: Utforska svenska förvärvsarbetande ensamstående mödrars erfarenheter av hinder, möjlighter och önskningar av stöd till Fysisk aktivitet.   Metod: Åtta deltagare med lägre FA-nivå än Världs hälsoorganisations (WHO) rekommendationer, intervjuvades. Materialet transkriberades och analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim and Lundman.   Resultat: Ett tema framkom: ”Att prioritera många andra åtaganden och samtidigt behöva mer stöd till fysisk aktivitet”. Deltagarna upplevde svårigheter att finna tid, energi, ekonomi och möjligheter för FA ensam eller med barnen. De satte andra åtaganden och andras behov förre FA. De upplevde brist på stöd till FA från sitt sociala nätverk och miljö och önskade sig mycket mer stöd för möjliggöra FA. Slutsats: Det behövs ett socialt orienterat tillvägagångssätt för ökad nivå av FA hos denna grupp som fortfarande verkar kämpa med ekonomiska och sociala svårigheter och som inte åtnjuter friskvårdsinsatser från arbetsplatsen. Framtida forskning bör undersöka sambandet mellan deras FA-nivå och deras tillgång till friskvårdsinsatser från arbetsplatsen. / Introduction: Working single mothers is a growing group in Sweden that has higher risk of poorer health and disabilities. They do not engage in enough physical activity (PA) to achieve health benefits.   Studies among American parents and single mothers show common barriers to PA such as lack of time, lack of social support and not overcoming putting children’s needs before their own. Little is known about Swedish working single mothers´ experiences of barriers, facilitators and wishes for support for PA.   Aim: Explore swedish working single mothers experiences of barriers, facilitators and wishes for support for PA.   Method: Eight participants with lower PA level than the World Health Organisation (WHO) recommendations ,were interviewed. The material was transcribed and analyzed with qualitative content analysis according to Graneheim and Lundman.   Results: One theme emerged: “Prioritizing many other responsibilities while needing more support for physical activity”. Participants experienced difficulties finding time, energy, economy and opportunities for PA alone and with children. They put other responsibilities and others ‘needs before PA. They experienced a lack of support for PA from their social network and environment and wished for more support to make PA possible to do. Conclusion:  A socially oriented approch is needed to raise PA level in this group who seem to still struggle with economical and social disavantages. They seem to not benefit from workplaces fitness and wellness plans. Future research should investigate the relationship between their PA level and their access to fitness and wellness plans at their workplace.

Introduktion: Kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) är en livslång progredierande kronisk sjukdom som leder till sänkt fysisk kapacitet. Hos personer med KOL mäts deras fysiska kapacitet ofta med 6 minuters gångtest (6MWT), och symtom skattas ofta i frågeformuläret CAT. Personer med KOL är ofta fysiskt inaktiva, och motiverande samtal (MI) kan då användas för att motivera till träning och ökad fysisk aktivitet. Metod: Denna studie har utgått från AMBOX-studien. Ur den valdes de personer som hade inmatade resultat på 6MWT och CAT före och efter en intervention av MI, vilket blev 65 personer. Interventionen pågick i sex månader. Analyserna genomfördes i Excel och SPSS och där undersöktes förändringar av gångsträcka och symtom före och efter interventionen, samt sambanden mellan dessa.  Resultat: Resultatet visar att det inte skett någon förändring i CAT, men att det skett en statistiskt signifikant förändring i 6MWT (p=0,04). Den   förändringen är dock inte kliniskt relevant. Vi har dessutom funnit en trend till ett svagt negativt samband mellan förändringarna i gångsträcka och symtom. Det är dock inte signifikant. Konklusion: Resultatet visar att deltagarna på gruppnivå har bibehållit i stort sett samma fysiska förmåga under studiens tid. Deras symtom har inte heller försämrats på gruppnivå. Resultatet visar även att förändringen av symtom och förändringen av gångsträcka inte har något samband. Det indikerar på att MI (med fokus på fysisk aktivitet) kan vara en effektiv metod att använda för att få personer med KOL att vara fysiskt aktiva och därmed bibehålla gångförmåga utan att påverka symtom. Vidare forskning krävs för att bedöma effekten av MI på gångförmåga och symtom hos denna patientgrupp.

Introduktion: Cerebral Pares (CP) är den vanligaste motoriska funktionsnedsättningen i högin­komstländer. Barn med CP har alltid en avvikande motorik och utvecklar ofta nedsatt passiv led­rörlighet (PROM). Kunskap om motorik och ledrörlighet hos barn med CP i låginkomstländer är begränsad. Syfte: Att beskriva grovmotorisk kapacitet, motoriskt utförande i var­dagsmiljö och ledrörlighet hos barn med CP i Uganda i förhållande till motorisk nivå, samt undersöka sam­band mellan passiv ledrörlighet, motorisk kapacitet och motoriskt ut­förande i vardagsmiljö. Metod: Studien är en deskriptiv tvärsnittsstudie med en populationsbaserad inklusion. Barnen klassificerades med Gross motor function classification system-Extended and Revised (GMFCS-E&R). Grovmotorisk kapacitet bedömdes med Gross Motor Function Measure-66 (GMFM-66) och motoriskt utförande bedömdes med Pediatric Evaluation of Disability Inventory-mobility (PEDI-rörelseförmåga). PROM mättes med goniometer. Resultat: Nittiotre barn från området Iganga-Mayuge HDSS i Uganda inkluderades, 40 flickor och 53 pojkar i åldern 2-17 år. Medianvärdet av referenspercentilen på GMFM-66 var 23 (25th–75th:3–30). Medianvärdet för skalpoäng på PEDI-rörelseförmåga var 65 poäng. Nedsatt PROM förekom i höftabduktion hos 15% av barnen, i knäextension hos 13% och i dorsalflexion hos 40%. Korrelation förekom mellan GMFCS-E&R och GMFM-66 (rs=0.894,p<.001), mellan GMFCS-E&R och PEDI-rörelseförmåga (rs=0.859,p< .001). Både GMFM-66 och PEDI-rörelseförmåga korrelerade med höftabduktion (rs=.443,p<.001)(rs=.441,p<.001) samt med knäextension (rs=.329,p=.002)(rs=.356,p<.001), men inte med dorsalflexion (rs=.108)(rs=.181). Slutsats: Barnens grovmotoriska kapacitet var lägre än förväntat hos barn med CP i Uganda i förhållande till ålder och motorisk nivå. Grovmotorisk kapacitet och utförande uppvisade ett högt samband, endast ett lågt samband med ledrörlighet i höftabduktion och knäextension.

Background  Long term sick leave due to stress-related diseases, including burnout syndrome, is an increasing problem in Sweden. A relatively new and sparsely studied treatment method is nature based therapy. Several clinics aim at rehabilitation of the burnout syndrome, where physiotherapist is one of the professions of a multimodal team.   Purpose  To study the physiotherapists experience in work with nature based rehabilitation for patients with burnout syndrome.   Design and method  A qualitative method was used in this study. Four physiotherapists which currently are working or have the experience from working with nature based rehabilitation were selected to participate. Semi-structured interviews were used followed by a content analysis with an inductive approach.   Results The first theme from our result is stress reducing environment and the categories are Undemanding, Nature gives peace and quiet, Nature makes lines and gives a different focus, and Nature gives inspiration. The other theme is The physiotherapists guidance in body and mind and the categories are Guidance to physical activity in nature, Sensitive response to patient, Help to reflect, and Participating patient.   Conclusion Physiotherapist can contribute with their knowledge of the body and mind in the rehabilitation of patients with burnout syndrome. In combination with a stress reducing environment that nature can offer, an effectual rehabilitation is possible.   Key words Physiotherapy, nature based rehabilitation, burnout, mental health, nature assisted therapy

Fysioterapi är nästan lika definierat i hela världen men med avseende på skillnader i kultur, lagar, utbildningssystem osv. är det rimligt att tro att det föreligger skillnader i fysioterapeuternas arbetssätt mellan olika länder. Forskning har visat på att dessa bakomliggande skillnader påverkar arbetssättet i hälsosjukvården generellt men när det gäller yrket fysioterapi finns det ingen till lite forskning som visar effekten av sådana faktorer på yrkets arbetssätt. Syftet med den här studien var att beskriva likheter och olikheter i legitimerade fysioterapeuters arbetssätt inom svensk och iransk öppenvård, samt beskriva bakomliggande anledningar till eventuella olikheter. Metoden som användes för denna studie var kvalitativ intervju och innehållsanalys. Semistrukturerade individuella intervjuer användes som intervjumetodik, analysmetoden som valdes var deduktiv analys. Sex legitimerade fysioterapeuter; tre från vartenda land vilka passade in under inklusions- och exklusionskriterierna valdes ut för att intervjuas. Resultatet i studien har funnit både likheter och olikheter i det fysioterapeutiska kliniska arbetssättet inom öppenvård mellan Sverige och Iran när det kommer till undersökning, behandling och utvärdering. Konklusion: De två grundläggande anledningarna bakom skillnader i arbetssättet mellan länderna beskrevs vara; patienternas frihet att komma till fysioterapeut utan remiss i Sverige jämfört med Iran där patienterna måste ha remiss från en specialistläkare för att kunna träffa en fysioterapeut. Samt skillnaden av hur nöjd fysioterapeuterna är i vardera länder med sina utbildningar.

Bakgrund: Diabetes typ-2 är ett vanligt sjukdomstillstånd som blir allt vanligare över hela världen. En av de primära behandlingsformerna för detta är en förändring av livsstil, där ökad fysisk aktivitet är en av åtgärderna. Många drabbade av diabetes typ-2 har svårt att motivera sig till en livsstilsförändring. Denna litteraturstudie ämnar undersöka hur professioner inom hälso-och sjukvård, bäst kan motivera sina patienter till livsstilsförändring, primärt gällande ökad fysisk aktivitet. Syfte: Att beskriva vilka motiverande faktorer som har betydelse vid livsstilsförändring gällande fysisk aktivitet hos personer med diabetes typ-2. Metod: En litteraturstudie genomfördes genom att söka studier i databaserna Pubmed, Amed, Cinahl, Sportdiscus, Psycinfo samt Psycarticles. Sju studiervaldes ut och analyserades med en kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Resultatet av litteraturstudien blev fem kategorier som speglade innehållet i de inkluderade studierna. Dessa var: Miljö, stöd av familj och vänner, kommunikation och informationsutbyte med vårdgivare, förväntningar och effekter av fysisk aktivitet samt individuella förutsättningar. Konklusion: Såväl yttre som inre faktorer är betydelsefulla för motivationen beträffande ökad fysisk aktivitetsnivå hos personer med diabetes typ-2.Det är viktigt att ta hänsyn till individuella skillnader och vad som motiverar den unika personen vid en livsstilsförändring. Genom god kommunikation från vårdgivarens sida, kan individens situation kartläggas och insatser kan riktas med syfte att skapa bättre förutsättningar för individen att öka sin fysiska aktivitetsnivå. Nyckelord: Beteendeförändring,diabetes typ-2, fysisk aktivitet, motivation.

No description available.

Background: After a stroke, a considerable proportion of people experience upper limb (UL) impairments, which may affect their activities of daily living. Focal spasticity is common, for which botulinum toxin-type A (BTX-A) is used increasingly. However, published randomised controlled trials have not used valid outcome measures to assess the effects of BTX-A on spasticity and have hardly explored its impact on UL function. The primary aim of this thesis was to investigate whether task-specific UL practice in the form of an evidence-based, functional skill acquisition programme, administered after BTX-A, would have any differential effects on upper limb spasticity or functional UL activity in people more than six months after stroke. The prerequisites were to: 1) clarify the definition of "spasticity", 2) pilot a novel biomechanical spasticity measurement device, 3) standardise the assessment of arm function, 4) systematically review the literature on the effects of BTX-A and 5) compile an evidence- and theory-based skill acquisition programme. Methods: Design: randomised controlled feasibility study with four repeated measures and a blinded assessor. Fourteen participants (time after stroke: range 1.4 -11.0 years) gave informed consent and were randomised into either the experimental group (EG: BTX-A plus skill acquisition) or the placebo control group (CG: BTX-A plus inflatable arm splint). Outcome measures were: Action Research Arm Test, Canadian Occupational Performance Measure, grip force of the affected hand, Stroke Impact Scale, EMG of the elbow flexors, biomechanically measured resistance to passive movement and Ashworth scale. Outcomes were assessed at baseline and weeks 4, 7 and 13 following BTX-A injection. Differences in change between the two groups were analysed using the Mann-Whitney U-test. Applying the Bonferroni correction for three repeated measures yielded a critical p-value of 0.017. Results: At baseline, there were no significant differences between the two groups in any of the dependent variables. Compared to the CG, the EG improved in self-reported hand function between baseline and week 4 (median change 25%, range 0 to 30% vs. CG: median change 0%, range -10 to 0%; p=0.04). The EG also improved in arm function between baseline and week 7 (median ARA T change 4 points, range 1 to 8 points vs. CG: median change -1 point, range -3 to 0 points; p=0.003) as well as in self-reported ADL between baseline and week 13 (median change 11.3%, range 5 to 20% vs. CG: median change 0%, range -2.5 to 5%; p=0.02). Only the differential improvement in ARAT by the EG reached statistical significance. There were no significant differences between the two groups in any of the other outcome measures. Although the programme was perceived as intensive, most participants in the experimental group had found the intervention to be enjoyable. Conclusion: The main finding of this study was that people with severe and chronic upper limb spasticity may still improve in functional activity involving their affected arm, using a combination of BTX-A and a functional skill acquisition programme - without exacerbating spasticity. BTX-A alone did not improve upper limb activity in this study. Implications for clinical practice and research were discussed.