Syftet med denna studie är att genom en narratologisk analys av tre kapitel i Svetlana Aleksijevitjs dokumentärroman Tiden second hand: Slutet för den röda människan undersöka berättartekniken och det historiemedvetande som finns i kapitlen. Med utgångspunkt i detta diskuteras sedan hur romanen kan användas i gymnasieskolan för att stärka elevernas litterära kompetens och lärande i och genom skönlitteratur. Studien visar att berättartekniken, bland annat genom ett interpolerat berättande och anakronier, fyller en tydlig funktion i romanen bland annat sett till hur dessa berättartekniska delar förstärker innehållsliga aspekter i texten. Detta samspel mellan berättarteknik och innehåll gör att romanen torde lämpa sig väl för att i svenskundervisningen lära i skönlitteratur, på så vis att berättarteknikens funktion går att tydliggöra. Vad gäller historiemedvetandet skiljer sig detta åt mellan de olika berättarna, vittnena, i kapitlen. Två vittnen uttrycker hur dåtiden var bättre än vad nutiden är, medan det tredje vittnet upplever en rädsla för hur historien är på väg att upprepa sig. Att romanen presenterar en mångfald av människor och deras historiemedvetanden har i studien diskuterats som fördelaktigt med hänsyn till att det i ett didaktiskt sammanhang går att tydliggöra hur människors förhållande till historien är något subjektivt. Potentiellt kan därför eleverna utifrån romanen utveckla sitt eget historiemedvetande, och på så vis lära genom skönlitteratur. Detta lärande i och genom skönlitteratur som det finns möjlighet att realisera i Tiden second hand torde även möjliggöra en litteraturundervisning som kan skapa en bred litterär kompetens hos eleverna.