En stor del av de nyproducerade bostäderna byggs på mark som ursprungligen ägts av en kommun. Marken fördelas då till byggherrar genom det som kallas ”markanvisning”. En markanvisning ger en byggherre rätt att ensam förhandla med en kommun om en exploatering på mark som kommunen äger. För kommunerna ger markanvisningarna möjligheter att välja byggherre och bestämma hur exploateringen ska genomföras. Markanvisningar har därför, tillsammans med det kommunala planmonopolet, blivit ett viktigt verktyg i kommunernas arbete med bostadsförsörjningen och ett sätt att styra bebyggelseutvecklingen. Specifik reglering av området finns inte och kommunernas markanvisningssystem skiljer sig åt. Syftet med detta examensarbete har varit att undersöka hur de tre utvalda kommunerna Malmö, Lund och Växjö markanvisar och att sedan kunna urskilja vilka skillnader som finns. Undersökningen gjordes genom intervjuer med tjänstemän på kommunerna och genom studier av material kring markanvisningar såsom markanvisningspolicy, avtal, nämndbeslut, tjänsteutlåtande m.m. Undersökningen visade att tilldelningsmetoderna inte bara skiljer sig mellan kommunerna utan också inom kommunerna, eftersom metoderna och bedömningskriterierna varierar och anpassas för varje projekt. Alla tre kommuner tillämpar tilldelningsmetoder som innebär att byggherre väljs genom en urvalsprocess och använder vanligen andra parametrar än betalningsviljan som urvalskriterier. En tydlig skillnad mellan kommunerna var terminologin, varje kommun har sina egna benämningar på avtal och tilldelningsmetoder vilket kan skapa ”förvirring”. Det konstaterades också att tidpunkten för val av byggherre och byggherrens deltagande i detaljplanearbetet varierade mellan kommunerna.