Many theories describe failed states as potential threats to international security due to the breeding ground they constitute for transnational terrorism. Ken Menkhaus believes however that transnational terrorists are dependent on a state for their own protection in order to be able to operate. This essay seeks out the relevance in Ken Menkhaus’ theory which states that transnational terrorists rather exploit corrupted states than operate in countries where there is a state collapse. His theory will be applied on a case study on post-Libya after Gadhafi’s fall. The study, which is a mixed method study, will separate and compare the three regions of Libya; Cyrenaica, Tripolitania and Fezzan where different types of states have emerged since Gadhafi’s fall. The number of transnational terrorist attacks reported in documents and their cause-and-effect relationship will be analyzed. The results of the study indicate that the Menkhaus-theory is relevant when it comes to counting the attacks since terrorists operate where there is state presence. But when looking at the cause-and-effect relationship the results show that terrorist don’t need the protection of the state to operate, they work overtly to take over.

Den internationella brottmålsdomstolen (ICC) etablerades via Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 2002. Domstolens uppgift är att döma individer som brutit mot de brott som finns i Romstadgan. Efter attackerna i USA 2001 förändrades synen på den transnationella terrorismen markant. Allt sedan dess har samarbetet ökat mellan staterna för att förebygga, förhindra och bekämpa terrorism, men trots det saknas en internationell domstol som har rätt att döma terroristbrott. Syftet med uppsatsen har varit att uppmärksamma problemen att definiera begreppet terrorism samt att utreda möjligheten för ICC att få jurisdiktion vid terroristbrott. Genom den rättsdogmatiska metoden har material studerats av internationell och nationell karaktär. Uppsatsen har visat att det finns två möjligheter för ICC att få jurisdiktion. Det ena är genom ett artikeltillägg i Romstadgan och det andra är att utvidga domstolens tolkning av vissa befintliga artiklar. Det finns problem med båda tillvägagångssätten, inte bara juridiska utan även politiska.