I denna uppsats så undersöker jag platsidentitet och mötesplatser i Kristinehamn. Genom intervjuer och en enkätundersökning har jag fått en inblick i hur mina respondenter känner inför dessa ämnen. Jag undrar om det finns platser i staden där invånarna kan träffas och föra att gott samtal och om de känner sig hemma i Kristinehamn. I analysen av materialet använder jag mig av olika kulturgeografiska teorier, till exempel David Harveys tolkning av Lefebvres rumsdialektik; en modell för att förstå rummets tillblivelse med hjälp av platsens materialitet, den upplevda platsen och den föreställda platsen. Jag har även använt Ray Oldenburgs teori om tredje platser; en betydelsefull mötesplats utanför hemmet och jobbet. Mitt resultat visar att stadens identitet har flera sidor, dels en som Vänerstad och en annan där tiden lite har sprungit ifrån Kristinehamn. Människor känner sig hemma i staden men deras födelseplats finns alltid kvar som det ursprungliga hemmet. Staden saknar det som Oldenburg definierar som tredje platser. Många av de platser som människor i staden tycker är meningsfulla är natursköna platser i centrum eller i anslutning till skärgården eller skogen. För att komma fram till vad som gör en plats i Kristinehamn betydelsefull behöver man se platsens dialektik; platsens materialitet, den upplevda platsen och den föreställda platsen. Staden skulle behöva fler inkluderande mötesplatser för att öka invånarnas känsla av sammanhang. När utbudet utav möjliga tredje platser minskar invånarnas chanser att stärka de sociala banden.

Denna uppsats utgår från att sociala medier ses som platser till vilka personer skapar platskänsla. Det är en fallstudie som studerar några få yngre äldre, deras användande av sociala medier och hur de skapar platskänsla till dem. Även hur personerna förhåller sig till platserna och vilka egenskaper de ger dem undersöks. För att samla in material har semistrukturerade intervjuer genomförts med fyra personer. Studien visar att personer använder sociala medier på olika sätt och därmed skapar olika stark platskänsla till platserna. Hur informanterna identifierar sig med platserna varierar, en del upplever mer insideness än andra. Det som kan ses är att de som skapar starkast platskänsla är de som uppfattas vara mest insiders. Slutligen visar studien att olika personer ger platserna olika karaktäristika. Baserat på dessa kan de studerade sociala medierna ses som virtuella tredje platser, dock inte optimala sådana i varje enskilt fall. Studien utgår från ett individperspektiv. Det som presenteras baseras på just dessa individers känslor och upplevelser och representerar inte en hel generations uppfattningar. Den yngre äldre delen av befolkningen glöms ofta bort eller klumpas ihop och är inte alltid uppmärksammade som internetanvändare. Detta är förhoppningsvis ett steg i rätt riktning mot att belysa just dessa personers roll på sociala medier.