Arbetet grundas i det faktum att jordens biologiska mångfald håller på att dö ut och i synnerhet urbaniseringens roll som en orsak till problemet. De lösningar som presenteras utgår från urbanekologi för att visa på hur stadsdelar kan planeras och gestaltas för att främja biodiversiteten. Detta görs främst genom framtagande av riktlinjer som ska kunna användas vid framtidastadsbyggnadsprojekt. Riktlinjerna inkluderar bevarande av befintlig grönstruktur, skapande av fler och större grönytor med biotopvariation, integrering av grönstruktur med byggnader och infrastruktur samt sammanlänkning av grönområden. Dessakonkretiseras i form av komponenter som ska kunna implementeras i stadsmiljöer, vilket också exemplifieras genom ettgestaltningsförslag i Norra Sorgenfri, Malmö. Förslaget som kallas Biotopstaden visar hur ett gammalt industriområde som nu endast innehåller verksamheter kan utvecklas för att rymma blandad bebyggelse och samtidigt anpassas för att gynna den biologiska mångfalden, enligt framtagna riktlinjer.

Den rådande biodiversitetskrisen hotar de ekosystemtjänster som mänskligheten är beroende av och behovet av naturvård är därför stort. Försoningsekologi är en alternativ naturvårdsstrategi som syftar till att modifiera antropogena miljöer så de kan nyttjas av både människan och en mångfald av andra arter. Strategin är särskilt relevant i städer eftersom traditionell naturvård, i form av reservering och restaurering, ofta är svårtillämpad där. Mot den bakgrunden syftar den här litteraturöversikten till att undersöka effektiviteten av urban försoningsekologi som naturvårdsstrategi. För att uppfylla syftet sammanställdes studier som undersökt hur olika försoningsekologiska åtgärder kan påverka biodiversiteten i urbana miljöer. Litteraturgenomgången visar att alla analyserade åtgärder, inklusive modifierade grönområden, gröna korridorer, anlagda våtmarker och dammar, vegeterade byggnader, utfodring, holkar och insektshotell kan främja biodiversiteten och erbjuda habitat för särskilt skyddsvärda arter i städer. Interventioner som skapar stora, sammankopplade, skyddade, varierade och lågintensivt skötta habitat med en mångfald av inhemska växtarter har visat sig vara särskilt effektiva. Diversiteten är dock ofta lägre, och artkompositionen annorlunda, jämfört med habitatens naturliga motsvarighet. Dessutom finns det en risk att åtgärderna skapar ekologiska fällor, sprider invasiva arter och bidrar till biotisk homogenisering. Metoden får därför inte legitimera minskade investeringar i traditionell naturvård. Samtidigt har strategiskt utformad försoningsekologi potential att utgöra ett viktigt komplement som utöver naturvård dessutom kan fylla många andra funktioner i urbana miljöer. Det är därför angeläget med fortsatt forskning, engagemang och samarbete för utvecklingen av effektiva försoningsekologiska naturvårdsåtgärder som kan bromsa förlusten av biologisk mångfald i städer och bidra till en hållbar utveckling.