Studien visar att natur, friluftsliv och människor på omslaget av Utemagasinet konstituerats över tid på olika vis. En markant tilltagande poseringstendens framställer sedan millenniumskiftet individen allt oftare ensam centralt i bild, tillgängligt leende, aptitligt ung och vacker, viril och fertil, och vit. Samtidigt som helbilder alltmer känns som halvbilder, och halvbilder som närbilder. En utveckling påverkad av hur textpuffar ramar in människor och ansikten.      De sista 5 åren har även naturen drastiskt försvunnit eller kraftfullt reducerats från nästan hälften av omslagen. Skärpedjupet sätter fokus på individen, den metrosexuella och leende sfinxen, och lösgör henne därmed ur landskapet genom att bakgrunden suddas ut. På så vis avlägsnas friluftsmänniskan allt mer naturen och friluftslivet friställs sitt ursprung. Liksom individen som självexploaterande prestationssubjekt tycks utlämnad åt en situativ senmodern tillvaro präglad av en eroderande kontext.           Utvecklingen indikerar starkt att Utemagasinet väljer en känslosfär på omslagen som mer påminner om reklambilder för exempelvis bindor, deodoranter och hårschampon. Något som ger oss skäl att begrunda vart naturen som sakralt eller sekulärt kontemplativt betydelsespelrum tar vägen och ifall förpackningen (omslagen) i någon mening är på väg att tillintetgöra sina egna rötter (naturen).