Vi tillämpar en kvantitativ tvärsnittsstudie för att undersöka huruvida informationskvaliteten inom finansiella rapporter påverkar bolagens kostnad för räntebärande kapital. Redovisningsforskning och finansteori hävdar att informationskvalitet – det vill säga osäkerheten i värderingsestimat för en underliggande tillgång – medför en informationsasymmetri för långivare, vars prissatta osäkerhet påverkar bolagens kostnader för räntebärande kapital utöver standardriskfaktorer. Vi bygger vidare på antagandet genom att studera noterade europeiska affärsbanker. Ett icke-sannolikhetsurval tillämpas för att mer specifikt adressera de största affärsbankerna under studiens valda tidsperiod 2009-2011. Vår proxy för informationskvalitet är högst tillämplig inom bankurvalet och högst aktuell för den rådande debatten kring redovisning till verkligt värde. Vi väljer att applicera kravet på att vissa finansiella instrument måste värderas till verkligt värde och upplysas som antingen nivå 1, 2 eller 3 (den s.k. ”värderingshierarkin”). Vi förutspår en lägre informationskvalitet längs med värderingshierarkins nivåer (nivå 1 -> 2 -> 3). I motsats till antagandet finner vi inga bevis för att informationskvalitet är en prissatt riskfaktor hos långivare, men studiens kan trots det, visa på intressanta iakttagelser. / This paper examines the cross-sectional variation of financial reporting quality on debt contracting. Accounting Scholars and Finance Theory suggests that low information quality - that is, the uncertainty regarding valuation parameters for an underlying asset – is reflected in the information asymmetry component among lenders, which affects the cost of debt in excess of standard risk factors. We exploit the prediction in a setting comprised by public commercial banks in Europe. By using a non-random sampling we specifically address the largest commercial banks during the sample period of 2009-2011. Our proxy for information quality is widely used within the bank sample and highly topical for the recent fair value debate. We use the mandatory process of valuing and classifying financial instruments as level 1, 2 and 3 (“Fair Value hierarchy”), we predict a lower information quality across the fair value designations (level 1 -> 2 -> 3). Opposite to our prediction, we provide no cross-sectional evidence consistent with information quality being a priced risk factor by lenders, albeit, we make interesting findings.