Den gropkeramiska kulturen är förknippad med kustlandskap och ett osteologiskt material bestående av fisk och säl, men kulturen fanns också vid inlandets insjöar där fisk och bävern istället är framträdande i det osteologiska materialet. Vindförbergs udde är en av flera gropkeramiska inlandslokaler belägen i Dalarna, det som utmärker Vindförberg från andra omkringliggande lokaler är lokalens höga och branta placering i landskapet. Syftet med uppsatsen är att tolka vad för slags lokal Vindförbergs udde varit, varför bävern är framträdande i gropkeramiska inlandslokaler, och hur inlandslokaler skiljer sig från eller liknar kustlokaler. För att svara på frågorna har en osteologisk analys av stenåldersmaterial från Vindförberg gjorts, och en komparativ metod har tillämpats där det osteologiska materialet jämförs med två kustlokaler i Hälsingland, Gästrikland och en inlandslokal i Dalarna. Diskussionen har fokuserat på Vindförberg som lokal och bävern som ett betydande djur, utifrån de frågeställningarna har likheter och skillnader mellan samtida inlands- och kustlokaler presenterats. Resultatet tyder på att Vindförbergs udde kan ha nyttjats året om, där både slakt, konsumtion och verktygstillverkning försiggått. Bävern är framträdande i materialet från Vindförberg och andra inlandslokaler, i samband med bäverns och sälens vattenlevande levnadssätt kan en tolkning av att bävern varit substitut för sälen göras. Likheter mellan gropkeramiska inlands- och kustlokaler kan ses i lokalernas placering i landskapet och kontakter med andra grupper. En tydlig skillnad är det osteologiska materialet där faunan skiljer sig åt. / The pitted ware culture is associated with coastal landscapes and an osteological material consisting of fish and seals. However, the culture also lived alongside inland lakes where fish and beavers were prominent instead. Vindförbergs beak (Vindförbergs udde) is one of several pitted ware culture sites in the inland located in Dalecarlia. What distinguishes Vindförberg from other surrounding premises is the beak’s high and steep location in the landscape. The purpose of this study is to interpret what kind of locale Vindförbergs beak was, why the beaver is prominent in inland pitted ware culture sites, and how inland sites differ from or resemble coastal sites. To answer these questions, an osteological analysis of stone age material from Vindförberg has been carried out, and a comparative method has been applied where the osteological material is compared with two coastal sites in Hälsingland, Gästrikland and one inland site in Dalecarlia. The discussion is focused on Vindförberg as a site and the beaver as a significant animal, and based on the paper’s research questions presents similarities and differences between inland and coastal sites. The results indicate that Vindförberg’s beak may have been used all year round, where both butchering and toolmaking were taking place. The beaver is prominent in the material from Vindförberg and other inland locations. Based on the aquatic lifestyle of the beaver and the seal, an interpretation can be made that the beaver was a substitute for the seal. Similarities between the inland pitted ware culture sites and the coastal sites can be seen in the location of the sites in the landscape and contacts with other groups. A clear difference is the osteological material where the fauna differs.

Vindförbergs gravfält ligger i Ore socken, Dalarna, och klassificeras av många som ett insjögravfält. Dessa har varit aktiva under järnåldern till den tidiga medeltiden, och många frågetecken kvarstår ännu kring den eller de kulturer som etablerat dem. Den här uppsatsen undersöker de deponeringar av hornmaterial som påträffats vid Vindförbergs gravfält. Syftet är att undersöka dessas funktion och betydelse, skillnader mellan gravar med respektive utan deponeringar samt skillnader och likheter mellan Vindförberg och Krankmårtenhögen. Uppsatsen tillämpar osteologiska metoder, kompletterade med arkeologiska metoder, samt komparativa metoder. Den komparativa metoden har tillämpats gentemot Krankmårtenhögen, för att försätta de övriga resultaten i en större kontext. Studien har kunnat konstatera att hornen placerats medvetet på gravarna som statussymboler eller okända ritualistiska skäl. Studien har även kunnat konstatera att det finns vissa betydelsefulla skillnader mellan gravar med respektive utan deponeringar av horn, då främst gällande åldern då de begravda individerna avled. Vidare har studien kunnat konstatera starka likheter mellan Vindförbergs och Krankmårtenhögens respektive gravfält, vilket styrker en kulturell koppling trots vissa skillnader i mängden deponerat material. / Vindförberg's burial ground is located in Ore parish, Dalarna, and is classified by many as a inland lake burial ground. These have been active during the Iron Age to the early Middle Ages, and many questions still remain about the culture(s) that established them. This paper examines the deposits of horn material found at the Vindförberg burial ground. The aim is to investigate their function and significance, differences between graves with and without deposits, and differences and similarities between Vindförberg and Krankmårtenhögen. The essay applies osteological methods, supplemented with archaeological methods, as well as comparative methods. The comparative method has been applied to Krankmårtenhögen, in order to put the other results in a larger context. The study has been able to establish that the horns were deliberately placed on the graves as status symbols or for unknown ritualistic reasons. The study has also been able to establish that there are some significant differences between graves with and without deposits of horns, mainly regarding the age at which the buried individuals died. Furthermore, the study has been able to establish strong similarities between Vindförberg's and Krankmårtenhögen's respective burial grounds, which proves a cultural connection, despite some differences in the amount of deposited material.

This essay include the osteological analysis of ten cremation burials from the burial ground of Vindförberg in Ore parish, Dalarna. The burial ground on Vindförberg was used between the years 100 and 550 AD. during the Iron age. Vindförberg is a hunting burial ground which is one of two burial practices that existed during this age in Dalarna. The hunting ground graves are located far from settlements and their origin is under debate. Theories about these graves say that they are either settlers from the south or hunting-gatherer groups from the north and west. The questions this essay is if it is possible to see the structure of the community the people behind the burial ground at Vindförberg had. This will be achieved with the help of age and sex determinations to study the relationship between the different graves at Vindförberg. In excess of previous question, it was also of interest to compare the result from Vindförberg with four other contemporary burial grounds to inquire similarities and differences. Of the 43 graves on the burial ground, ten were analyzed in this essay. A total weight and volume of nine kilograms and twelve liters was analyzed. Human, dog, bear, elk, beaver, and fish were the identified species from Vindförberg. Because of the very fragmented material, the determinations of age and sex proved difficult to estimate. This led to the discussion being more about the ancient people’s conception of the world and rituals as well to social structure.