Socialsekreterare är den förmedlande gruppen mellan välfärdsstaten och klienter i Sverige, därför blev det viktigt att studera dessa miljöer. Syftet med studien var att undersöka hur socialsekreterare ser på vilka möjligheter de som erhåller ekonomiskt bistånd har för att kunna avstå/lämna biståndet och om möjligheterna skiljer sig åt mellan vita och icke-vita. För att besvara syftet genomfördes fem intervjuer med socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera det transkriberade materialet. Vi anlade ett konstruktivistiskt perspektiv på begreppen vit och icke-vit. Klientskapande och rasism används för att analysera vår empiri. Studiens resultat visar att socialsekreterarna konstruerade alla icke-vita till flyktingar och alla vita till svenskar. Utifrån detta, visade resultatet att icke-vita hade sämre förutsättningar att ta sig ur ekonomiskt bistånd på grund av att de inte kunde “rätt” språk och därför inte kunde etablera sig på arbetsmarknaden. Därav innehöll mycket av planeringen för icke-vita att gå på “Svenska För Invandrare”. Vita var främst dem som hade ett missbruk men planeringen för dem var däremot att få ut dem direkt på arbetsmarknaden. Resultatet visade även skillnader på vilka möjligheter som fanns för vita och icke-vita hade för att bli självförsörjande, där icke-vita anses ha sämre möjligheter. Det kunde visa sig i form av brist på information på andra språk vilket resulterade i att icke-vita hade svårare att förstå det svenska systemet.