Bakgrund: Distal radiusfraktur (DRF) är en vanligt förekommande fraktur med en incidens i Sverige på 31-32 per 10000 personår. Många personer upplever kvarstående besvär efter utläkt fraktur och i dagsläget saknas evidens kring optimal behandling och rehabilitering. Fler studier har konstaterat kvarstående symtom som nedsatt greppstyrka och rörlighet samt smärta. Syfte: Syftet med aktuell studie varatt undersöka specifik rörlighet 6 månader efter distal radiusfraktur. Jämförelser gjordes med andra utfallsmått på rörlighet, styrka och funktion. Metod:Utifrån en tvärsnittsdesign undersöktes 11 personer över 18 år som ådragit sig en DRF och behandlats för den under mars-maj 2016. Utfallsmått var specifik ledrörlighet testat utifrån Kaltenborns metod för ledundersökning. Detta jämfördes med uppmätt greppstyrka, angulär aktiv och passiv rörlighet samt subjektiv funktionsskattning DASH och PRWE. Sensomotorik och upplevelse av denna adresserades också. Resultat:Hos samtliga personer sågs hög grad av funktionsinskränkningar i samtliga utfallsmått, förutom hos de två av deltagarna som uppgav att de i princip var återställda. Hos dessa personer noterades inga nedsättningar i specifik ledrörlighet trots att även de hade nedsatt greppstyrka och inskränkt angulär rörlighet. Slutsats:Trots ett litet deltagarantal fanns en indikation på att specifik ledrörlighet kan vara en faktor i kvarstående funktionsinskränkning. Inget samband noterades mellan funktion, rörlighet och greppstyrka. Fler studier bör framöver utforska detta samband samt undersöka effekten av specifik behandling av rörelseinskränkningarna. Personer som ådragit sig en DRF bör följas upp närmare avseende rörelseförutsättningar och behandlingen därefter behöver vara mer specifik än idag. Här bör fysioterapeuter med utbildning inom OMT vara en självklar del i vårdkedjan.