Denna studie undersöker hur adversativa och deskriptiva betydelserelation markeras i satser och hur manuella och icke manuella signaler används för att markera dess betydelserelationer i det svenska teckenspråket. Olika områden i denna studie belyses för att de har betydelse för markering av adversativa och deskriptiva betydelserelationer och kan påverka för hur vi markerar tecken och icke-manuella signaler i teckenspråkssatser: teckenrummet, icke manuella signaler och ordföljd som kan variera. Det visar att det är både tecken och icke-manuella signaler som markerar de två betydelserelationerna beroende på kontexten i teckenspråkstexter. När man använder markörer för betydelserelationer så används tecknen i sina grundformer. Det kan också finnas några teckenvarianter på ett tecken. Tydliga markörer med icke-manuella signaler för betydelserelationer är blickriktning, upphöjda eller nerdragna ögonbryn och ögon som är uppspärrade eller kisande. Placering av tecken i teckenrummet kan betraktas som en markör. / This study examines how adversative and descriptive semantic relations is marked in sentences and how signs and non-manual signals are used to mark these important relations in Swedish Sign Language. Different areas of this study are highlighted because they are significant and may influence how we select sign and non-manual signals in sentences of sign language: sign space, non-manual signals and word sequence that can vary. It is shown that both sign and non-manual signals that mark the two semantic relationships depend on the context of the sign language text. When one uses markers for semantic relations, the signs are being used in its basics forms. There can also be phonological variants of one sign. Clear markers with the non-manual signals for meaning relationships are eye gaze, raised or furrowed eyebrows, and eyes that are widened or squinting. Placement of signs in the space can be regarded as a marker.