Syftet med denna studie är att identifiera skillnader och likheter i olika pianolärares undervisningsupplägg, samt undersöka om deras synsätt och metoder går att knyta till de respektive genrer som de undervisar i. Inom forskning och litteratur har motsättningar som kan kopplas till afro och klassiskt undersökts och framställts i kontraster såsom gehör kontra noter eller improvisatoriskt kontra återgivande. Sådana motsättningar ligger till grund för föreliggande studies intresseområde. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv, vilket innebär att lärande ses som en social aktivitet, där kunskap finns i kommunikation och de redskap som har växt fram i samhället. Datamaterialet består av kvalitativa intervjuer med fyra mer eller mindre aktiva musiker/pianopedagoger (två afrolärare och två klassiska lärare) med olika arbetssituationer. Resultatet visar att individanpassning och musikalisk mening samt glädjefullhet värderas högt i samtliga informanters pianoundervisning. Målet tycks vara att eleverna får uppleva glädje av att kunna musicera, snarare än att de ska bli ”stora” och kända pianister. Motivationen och det främsta ansvaret till att utvecklas anses ligga hos eleven. Fokus på teknik och övning ges efter elevens behov. Musikalitet ska alltid finnas i fokus. Omusikaliska övningar anses vara hämmande för uttrycket och motivationen. Att inkludera improvisation i undervisningen ses som viktigt. Informanterna har dock något olika arbetssätt och mål med improvisation. De klassiska lärarna arbetar efter rytmiska och tonala mallar med syfte att få eleven att utvecklas och/eller våga spela utan noter. Afrolärarna fokuserar mer på att spela till en särskild låt och att hitta personliga uttryck i improvisationen. / The purpose of this study is to identify differences and similarities in various piano teachers’ teaching approach, and investigate whether their approach and methods relate to the respective genres they teach. In research and literature, contradictions that can be linked to ”afro” and ”classical” have been investigated and described in contrasts like ear for music versus sheet music or improvisation versus reproduction. Contractions like that form the basis to this study’s area of interest. The study is based on a socio-cultural perspective, which means that learning is seen as a social activity, where knowledge exists in communication and the tools that have been developed in the community. The data consists of qualitative interviews with four more or less active musicians/piano teachers (two “afro” teachers and two classical teachers) with different work situations. The result shows that personalization, musical meaning and joyfulness are highly valued in all their piano teaching.  The goal seems to be the students´ experiences of joy in making music, rather than that they should become "great" and famous pianists. It is considered that the student has the primary responsibility in evolving and staying motivated. Focus on technique and training is connected to the student's needs. Musicality will always be in focus. “Unmusical” exercises are considered to be inhibiting the expression and motivation. To include improvisation in teaching is seen as important. The informants have somewhat different approaches and goals with improvisation. The classical music teachers work with rhythmic and tonal templates designed to get students to evolve and/or get courage to play without sheet music. “Afro” teachers focus more on playing a particular song and finding personal expressions in improvisation.