Malawi is one of the poorest countries in the world and suffers from recurring disasters but no ongoing conflicts. Civil Society Organizations (CSOs) working there must therefore take relief, rehabilitation, and development into account as shifting between these stages is the reality of the rights-holders. What approaches that should be used while doing this is unique in each context. The aid structure is however clearly divided between those working with relief and those working with development, and even though the conceptual development suggest that the aid structure should join there has been no change towards this. At the same time Result Based Management (RBM) as a principle for aid effectiveness has been heavily criticized for focusing on short term results, among others. This qualitative study has contributed to closing two research gaps; in identifying that Disaster Risk Reduction, Human Rights Based Approach, economic empowerment, and sustainable relief interventions are the approaches that CSOs in Malawi tend to focus on when working close to a community where there is a need to link relief, rehabilitation, and development (LRRD); and in identifying that not only can the pressure from a divided aid structure be blamed for the challenges facing CSOs implementing LRRD approaches, but RBM is also a contributing part. This results in CSOs being torn between accountability issues towards donors and staying legitimate towards rights-holders and that because of these challenges they cannot live up to their potential and provide the most effective aid. / Malawi är ett av de fattigaste länderna i världen och lider av återkommande katastrofer men inga pågående konflikter. Perioder av humanitära katastrofer, återuppbyggnad, och utveckling, skiftar och växlar fram och tillbaka i olika stadier och eftersom det är rättighetsbärarnas verklighet så är det också något civilsamhällsorganisationer som arbetar med olika typer av utvecklingssamarbete måste ta hänsyn till att. Vilka metoder som bör användas när organisationer arbetar i detta klimat är unikt för varje kontext. Biståndet är emellertid tydligt uppdelad mellan de som arbetar med humanitärt arbete och de som arbetar med utveckling, och trots att den konceptuella utvecklingen föreslår att biståndet bör kopplas samman så har det inte skett någon strukturell förändring. Samtidigt har resultatbaserat arbete som är en princip för biståndseffektivitet starkt kritiserats, bland annat för att det fokuseras för mycket på kortsiktiga resultat. Denna intervjubaserade studie har bidragit till att minska två forskningsgap; genom att identifiera att katastrofförebyggande arbete, rättighetsbaserat arbete, ekonomisk empowerment, och hållbara humanitära insatser som de tillvägagångssätt som civilsamhällesorganisationer i Malawi tenderar att fokusera på när de arbetar nära ett samhälle där det finns ett behov av att koppla samman humanitärt arbete med rehabilitering och utveckling (LRRD); och genom att identifiera att det inte bara är trycket från en uppdelad biståndsstruktur som förklarar de utmaningar som organisationer står inför när d arbetar med LRRD utan att resultatbaserat arbete också är en bidragande del. Lokala civilsamhällesorganisationer balanserar mellan ansvaret de har mot gentemot givare och legitimiteten de måste ha gentemot rättighetsinnehavare. I slutändan kan de på grund av dessa utmaningar inte leva upp till sin potential och tillhandahålla det mest effektiva stödet.