På 1700-talet präglades bevisprövningen inom svensk rätt av den legala bevisteorin där bevisvärden reglerades i lag. Idag har vi etablerat en princip där bevisprövningen ska vara fri och där domaren inte ska vara bunden till några legala regler eller satser i sin prövning. Det lämnas således stort utrymme för domarens egen intuition vilket ställer frågor om grundläggande rättsprinciper och rättssäkerheten på sin spets. Det har sökts utformats ett flertal olika bevisprövningsmetoder i doktrin utan någon vidare genomslagskraft. Enhetligheten lyser med sin frånvaro. Uppsatsen har syftat till att undersöka huruvida principen om fri bevisprövning tenderar att ge upphov till godtycke i den dömande verksamheten samt huruvida det föreligger ett behov av reglering av bevisprövning inom svensk rätt. Studien syftar dels till att belysa den fria bevisprövningen i sin helhet, däremot är det främst indiciebevisningens roll i rättsskipningen som fått en central roll i förevarande arbete. Det har även varit oundvikligt att inte beröra frågan hur indicier förhåller sig till beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel”. Därför kommer även beviskravet tillmätas viss tyngd i diskursen såväl som utredningens robusthet. Med hänsyn till arbetets syfte har det därför förelegat ett behov av en begreppsbestämning av begreppet indicium. Det råder vissa skiljaktigheter beträffande indiciebegreppets definition där vissa ser det som allmänna bevisfakta medan andra betonar dess roll i beviskedjor.Studien utmynnar i en definition innefattande att indiciebevisning är indirekt bevisning som inte direkt föranletts av bevistemat och kan kallas indicium. Som exempel på indicier kan nämnas motiv, våldsbenägenhet eller DNA-spår. För att belysa hur indicier behandlas vid bevisprövning idag har tre rättsfall kommit att få stort utrymme i studien. Rättsfallen rör grövre brottslighet där det endast förelegat indicier. Genom en djupgående särläggning av föreliggande bevisfakta har olika riskfaktorer med den fria bevisprövningen kunnat identifieras, däribland risk för övervärdering av bevis. Vi kan även se hur risken för subjektivitet och avsaknad av enhetlighet skapar utrymme för godtycke som sedermera åsidosätter grundläggande principer. Inom ramen för diskursen behandlas även utredningskravets betydelse.

Beviskravet i brottmål för att en fällande dom ska kunna meddelas formuleras som ställt utom rimligt tvivel. Detta beviskrav är inte föreskrivet genom rättegångsbalken (1942:740) eller annan lämplig författning, utan har i stället utvecklats genom praxis. Ställt utom rimligt tvivel uttalades av HD för första gången i NJA 1980 s. 725. I avgörandet fastställde HD att det krävdes vara ställt utom rimligt tvivel att de tilltalade gjort sig skyldiga till brott för att kunna dömas och att i det aktuella målet fanns betydande utrymme för sådant tvivel. Åtalet ogillades således. Efter NJA 1980 s. 725 har denna formulering av beviskravet fortsatt att tillämpas av domstolarna och accepterats inom doktrinen. Även om formuleringen etablerades för över fyrtio år sedan saknas en vedertagen uppfattning av dess innebörd. Förevarande uppsats har därför bland annat haft i uppgift att undersöka beviskravet och dess formulering i syfte att försöka nå en närmare precisering av begreppet. Uppsatsen åsyftade även att granska huruvida beviskravet är konstant eller differentierat i den meningen att somliga faktorer kan inverka på dess nivå. För att uppnå uppsatsens syfte och besvara dess frågeställningar har den rättsdogmatiska metoden tillämpats. Varför en annan eller ytterligare metoder inte tillämpats grundar sig i att uppsatsens ändamål görs inom ramen för den rättsdogmatiska metoden. Det vill säga, avsikten är att systematisera, sammanställa och redogöra för gällande rätt, inte att analysera de lege ferenda. Arbetet baseras huvudsakligen på vad som framkommit av praxis och doktrin. Genom att Peczeniks rättskällelära har företagits i uppsatsarbetet har slutsatserna främst baserats på vad som framkommer av prejudikat, med anledning av att de utgör en viktigare rättskälla enligt rättskälleläran. Nyckelord: Beviskravet, utredningens robusthet, utredningskravet och alternativa hypoteser.