• Refine Query
  • Source
  • Publication year
  • to
  • Language
  • 3
  • Tagged with
  • 3
  • 3
  • 3
  • 3
  • 3
  • 3
  • 3
  • 3
  • 2
  • 2
  • 2
  • 2
  • 1
  • 1
  • 1
  • About
  • The Global ETD Search service is a free service for researchers to find electronic theses and dissertations. This service is provided by the Networked Digital Library of Theses and Dissertations.
    Our metadata is collected from universities around the world. If you manage a university/consortium/country archive and want to be added, details can be found on the NDLTD website.
1

Anbud + Accept = Avtal : - En lämplig modell för ingående av förhandlingsavtal?

Eriksson, Johanna, Lindahl, Jenny January 2010 (has links)
<p>Syftet med föreliggande uppsats är att utreda huruvida avtalslagens (AvtL) anbud-accept modell är tillämplig vid avtalsslut genom förhandlingar. Denna modell som stadgas i lagens 1 § föreskriver att ett avtal kommer till stånd genom att ett anbud besvaras med en överensstämmande accept. Detta är ett uttryck för den gemensamma partsviljan som är utgångspunkten för avtalsbundenhet i den svenska avtalsrätten. Vid förhandlingar bollas olika förslag fram och tillbaka mellan parterna och dessa förhandlingsbud anses ej som juridiskt bindande. Att försöka passa in detta förfaringssätt i modellens termer av anbud och accept blir därför inte helt lätt vilket medför svårigheter med att avgöra en tidpunkt för avtalsbundenhetens inträde. Med hänsyn till detta har författarna valt att arbeta utifrån en tes som lyder: Anbud-accept modellen är otillräcklig för att avgöra en tidpunkt för avtalsbundenhetens inträde vid förhandlingsavtal. Av praxis framgår att huvudregeln i svensk rätt tycks vara att bundenhet inte uppstår förrän ett slutgiltigt kontrakt är undertecknat av båda parter såvida inte bundenhet anses föreligga på grund av parternas handlande eller underlåtenhet att handla. Att så är fallet kan mycket väl bero på de bevissvårigheter som är förknippade med framför allt muntliga förhandlingar. Då AvtL inte ställer något formkrav för ingående av avtal anser vi att det är olämpligt att hålla fast vid en modell som i praktiken ändock kräver skriftlighet för att ett förhandlingsavtal skall anses bindande. Då AvtL inte reglerar andra sätt att sluta avtal än just genom anbud och accept medför detta dessutom att det vid internationell handel är ytterst ovanligt att finna lagvalsklausuler som hänför sig till svensk rätt. De svenska företagen hamnar därmed i ett underläge och de svenska juristerna har svårt att hävda sig i internationella sammanhang. Med bakgrund av detta framstår det som förvånande att inte Sverige anslutit sig till United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG) del II. På grund av det ovan anförda anser vi vår tes verifierad och en lagreform är starkt påkallad. Detta dels för att utvidga lagens modell för ingående av avtal till att även omfatta andra typer av avtalsslut, däribland förhandlingsavtalen, och dels för att anpassa den nationella rätten till den internationella utvecklingen. En tänkbar lösning skulle kunna vara att införa en modell som tar sin utgångspunkt i den gemensamma partsviljan och helt utelämnar termerna anbud och accept då bilden anbud + accept = avtal inte visar en realistisk bild av verkligheten.</p>
2

Anbud + Accept = Avtal : - En lämplig modell för ingående av förhandlingsavtal?

Eriksson, Johanna, Lindahl, Jenny January 2010 (has links)
Syftet med föreliggande uppsats är att utreda huruvida avtalslagens (AvtL) anbud-accept modell är tillämplig vid avtalsslut genom förhandlingar. Denna modell som stadgas i lagens 1 § föreskriver att ett avtal kommer till stånd genom att ett anbud besvaras med en överensstämmande accept. Detta är ett uttryck för den gemensamma partsviljan som är utgångspunkten för avtalsbundenhet i den svenska avtalsrätten. Vid förhandlingar bollas olika förslag fram och tillbaka mellan parterna och dessa förhandlingsbud anses ej som juridiskt bindande. Att försöka passa in detta förfaringssätt i modellens termer av anbud och accept blir därför inte helt lätt vilket medför svårigheter med att avgöra en tidpunkt för avtalsbundenhetens inträde. Med hänsyn till detta har författarna valt att arbeta utifrån en tes som lyder: Anbud-accept modellen är otillräcklig för att avgöra en tidpunkt för avtalsbundenhetens inträde vid förhandlingsavtal. Av praxis framgår att huvudregeln i svensk rätt tycks vara att bundenhet inte uppstår förrän ett slutgiltigt kontrakt är undertecknat av båda parter såvida inte bundenhet anses föreligga på grund av parternas handlande eller underlåtenhet att handla. Att så är fallet kan mycket väl bero på de bevissvårigheter som är förknippade med framför allt muntliga förhandlingar. Då AvtL inte ställer något formkrav för ingående av avtal anser vi att det är olämpligt att hålla fast vid en modell som i praktiken ändock kräver skriftlighet för att ett förhandlingsavtal skall anses bindande. Då AvtL inte reglerar andra sätt att sluta avtal än just genom anbud och accept medför detta dessutom att det vid internationell handel är ytterst ovanligt att finna lagvalsklausuler som hänför sig till svensk rätt. De svenska företagen hamnar därmed i ett underläge och de svenska juristerna har svårt att hävda sig i internationella sammanhang. Med bakgrund av detta framstår det som förvånande att inte Sverige anslutit sig till United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG) del II. På grund av det ovan anförda anser vi vår tes verifierad och en lagreform är starkt påkallad. Detta dels för att utvidga lagens modell för ingående av avtal till att även omfatta andra typer av avtalsslut, däribland förhandlingsavtalen, och dels för att anpassa den nationella rätten till den internationella utvecklingen. En tänkbar lösning skulle kunna vara att införa en modell som tar sin utgångspunkt i den gemensamma partsviljan och helt utelämnar termerna anbud och accept då bilden anbud + accept = avtal inte visar en realistisk bild av verkligheten.
3

Vems villkor vinner? : Kolliderande standardavtal i förhållande till avtalsrättsliga utvecklingslinjer / Whose Terms will Prevail? : Battle of Forms in Relation to Patterns of Development in Contract Law

Ringstedt, Viking January 2022 (has links)
The basis of any contract is the agreement of two or more parties. In traditional Swedish and English contract law theory, a contract is formed through the reciprocal exchange of an offer and a corresponding acceptance. Together, these declarations of will represent the common intent of the parties, which binds them to their respective contractual obligations and determines the contents of the contract. In the contemporary commercial sector, the use of standard forms (i.e., sets of terms that have not been individually negotiated) has become more prevalent. This has led to the rise of a particular legal issue, called the “battle of forms”: a situation where both parties refer to their own, conflicting, standard forms during the formation of contract, where after they proceed in fulfilling their contractual obligations. Consequently, the exchanged declarations of will lack conformity in these cases, and there is no discernible common will of the parties. In order to conclude that a contract has been formed, and to decide its contents, this conflict needs to be resolved. The traditional approach to resolving the issue of battle of forms in English law is to regard the last referenced standard terms in the contractual negotiations as an offer (or counter-offer), and the other party’s conduct as an acceptance. This approach largely corresponds with how the issue likely would be resolved according to traditional Swedish contract law principles. However, in the legal scientific environments of both Sweden and England, ideas and concepts of a modern contract law has developed. Included therein is the idea of taking a more flexible stance with regard to the formation of contract. When viewing the contractual relationship holistically, and partly liberated from the offer-acceptance approach, the battle of forms can be resolved by letting the court construe the different sets of terms together, and re-place conflicting terms with suitable substitutes by implication. These modern concepts have partly manifested in recent English precedence regarding the battle of forms. Considering that the patterns of development with respect to the modern law of contract are similar in Swedish and English law, there is reason to believe that a similar “new” approach to the battle of forms might be adopted by Swedish courts as well.

Page generated in 0.0408 seconds