Denna uppsats undersöker ett filmmaterial med ett okänt ursprung, där det enda som går att klarlägga är att den är ett kompilat av filmer inspelade under åtminstone ett decennium, under 1930-talet. Utgångspunkten är att två av Sveriges ledande psykiatriker under denna tid, Bror Gadelius och Viktor Wigert, medverkade i skapandet av en del av detta kompilat på det tidigare mentalsjukhuset Konradsberg. Genom en undersökning av sjukhusets direktionsprotokoll och årsberättelser visar författaren att det kan ha presenterats i utbildande syfte. Detta material producerades då filmmediet fortfarande var förhållandevis nytt, i en tid då svensk psykiatri stod inför utmaningar att tydligt urskilja psykiska sjukdomars symtom. Det tillsammans med dess okända ursprung gör det således till ett unikt historiskt källmaterial. Författaren har utifrån ”Useful cinema”-perspektivet analyserat filmmaterialet och jämfört det med två verk av svensk psykiatris tidigare ledande gestalter. Författaren argumenterar för att det filmmaterialet vill framställa är patienternas reaktioner, vilket innebar att associationen mellan en patients reaktion och dennes psykiska symtom tydliggjordes. Därigenom uppnåddes en specificering av mentalsjukdom. Det innebär enligt författaren att ett nytt sätt att utnyttja mediet film etablerades under 1930-talet.