Med utgångspunkt i nyinstitutionell teori, och med anställningsbarhet som bakgrund, har denna uppsats undersökt fenomenet att universitet- och högskolestudenter, både internationellt och i Sverige, i allt högre utsträckning arbetar vid sidan av sina studier. Ett vanligt förekommande skäl till att studenter väljer att arbeta är att skapa arbetslivserfarenhet, vilket kan indikera att praktisk erfarenhet blir likt en norm för att uppnå anställningsbarhet. Universitet har enligt direktiv från staten i uppdrag att förbereda studenter inför kommande arbetsliv och arbeta för anställningsbarhet. Det finns belägg för motsättningar kring hur universitet ska balansera arbetet för ökad anställningsbarhet i utbildningen, med dess syfte att bilda. Denna uppsats har utifrån anställningsbarhetsbegreppet försökt skapa en djupare förståelse kring den problematik som omfattar begreppet och hur universitet ser på att studenter verkar ta sin anställningsbarhet i egna händer. Studiens slutsats är att universitet förstår varför studenter väljer att arbeta, och ser fördelarna, dock skapar det viss problematik kring incitament, resursfördelning och frågor om vad universitetets ansvar och roll de facto är.