This study delves into the application of Small Area Estimation (SAE) techniques to enhance the accuracy of predicting global needs for assistive spectacles. By leveraging the power of SAE, the research undertakes a comprehensive exploration, employing arange of predictive models including Linear Regression (LR), Empirical Best Linear Unbiased Prediction (EBLUP), hglm (from R package) with Conditional Autoregressive (CAR), and Generalized Linear Mixed Models (GLMM). At last phase,the global spectacle needs’ prediction includes various essential steps such as random effects simulation, coefficient extraction from GLMM estimates, and log-linear modeling. The investigation develops a multi-faceted approach, incorporating area-level modeling, spatial correlation analysis, and relative standard error, to assess their impact on predictive accuracy. The GLMM consistently displays the lowest Relative Standard Error (RSE) values, almost close to zero, indicating precise but potentially overfit results. Conversely, the hglm with CAR model presents a narrower RSE range, typically below 25%, reflecting greater accuracy; however, it is worth noting that it contains a higher number of outliers. LR illustrates a performance similar to EBLUP, with RSE values reaching around 50% in certain scenarios and displaying slight variations across different contexts. These findings underscore the trade-offs between precision and robustness across these models, especially for finer geographical levels and countries not included in the initial sample.

Personer med intellektuella funktionsnedsättningar har svårigheter med anpassning, kommunikation, sociala färdigheter, självständighet och prestationer i skolan och arbetslivet. Individerna är ofta stigmatiserade och möter ojämlikheter inom hälsovården. Användning av digitala hjälpmedel kan däremot förbättra deras livskvalitet genom att främja graden av självständighet. Trots fördelarna finns utmaningar. En betydande andel av de digitala hjälpmedlen överges av användarna. Det krävs anpassningar av hjälpmedlen för att möta de unika behov och vardagssituationer som personer med intellektuella funktionsnedsättningar har. Lägre grader av expertkunskaper och diffusa riktlinjer medför att det blir svårare att säkerställa att hjälpmedlen i högre grad används på rätt sätt. Enligt Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) ska alla individer kunna leva på samma villkor med jämlika levnadsvillkor och fullständig delaktighet i samhället. Digitala hjälpmedel kan stödja det, men det krävs att vårdpersonal har högre grader av rätt kompetenser för att införa och använda dessa ändamålsenligt. I en mellansvensk kommun finns en ambition att främja graden av delaktighet i samhället med hjälp av digital teknik, oavsett individernas funktionsvariationer. Ett specifikt exempel är användningen av hjälpmedlet Memoplanner, som syftar till att hjälpa personer med intellektuella funktionsnedsättningar med struktur och planering. Men det finns utmaningar när det gäller att få brukarna att adoptera, använda och dra nytta av detta hjälpmedel. Syftet med denna kandidatuppsats i informatik är att identifiera, beskriva och förklara framgångsfaktorer som bidrar till högre grad av adoption och högre grad av användning av ett digitalt planeringshjälpmedel, som i sin tur leder till högre grad av självständighet hos personer med intellektuella funktionsnedsättningar, ur ett brukare−boendestödjareperspektiv. I studien har en kvalitativ metod använts inkluderande fallstudiemetoden, litteraturstudie och en abduktiv ansats. Under litteraturstudien skapades en litteraturbaserad analysmodell med ett iterativt arbetssätt. Baserat på semi-strukturerade intervjuguider genomfördes personliga intervjuer för att samla in djupa primära empiriska data från både brukare och boendestödjare. De tre viktigaste slutsatserna från studien är att användning av digitala hjälpmedel som Memoplanner bidrar till en ökad grad av självständighet i form av ökad trygghet, kontroll och lägre behov av stöd. En annan viktig slutsats är att brukares behov i högre grad är centrala att beakta vid adoption och användning av hjälpmedel. Till sist anses mötesplatser för visning och utbildning av digitala hjälpmedel vara särskilt fördelaktiga för adoption av digitala hjälpmedel som Memoplanner.