Bakgrund:​ Barnhälsovården har ett stort ansvar att upptäcka och stödja barn som misstänks fara illa. Barnavårdscentral (BVC) sjuksköterskans främsta uppgift är att främja barns hälsa och utveckling, tidigt identifiera problem, förebygga ohälsa hos barn samt ge föräldrastöd. ​Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva BVC sjuksköterskors erfarenheter och reflektioner av att arbeta med barn som misstänks fara illa. Metod: En induktiv kvalitativ ansats med beskrivande design användes. Datainsamlingen genomfördes via semistrukturerade intervjuer med nio BVC sjuksköterskor. Materialet analyserades sedan med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. ​ Huvudresultat:​ Att som BVC sjuksköterska möta och upptäcka barn som misstänks fara illa beskrevs som en tung och svår balansgång. Detta uttrycktes i form av oroskänslor som aktiverades såsom ansvarskänsla, svårigheter att hantera barn som misstänks fara illa samt olika hinder för orosanmälan. Vidare framkom behov av kollegialt stöd och värdet av att ha en bra relation till familjen för att underlätta en orosanmälan. BVC sjuksköterskorna uppgav organisatoriska hinder i samarbetet med socialtjänsten och förslag gavs som kunde avdramatisera anmälningsprocessen. Slutsats: BVC sjuksköterskan har en långt ifrån enkel uppgift när misstanke finns om att barn far illa och trots anmälningsplikt är det inte alla gånger en självklarhet att orosanmäla. Orsaker som olika svårigheter, oro, ansvarskänsla, hinder men också brist på stöd uppgavs. Samarbetet med socialtjänsten upplevdes som besvärlig men samtidigt sågs potential till en förbättring. Denna kunskap kan öka förutsättningarna för en tidigare upptäckt och förbättra omvårdnaden av barn som misstänks fara illa och i bästa fall stärka beslutsprocessen vid orosanmälan.