Vid tvister om vårdnad, boende och umgänge har barn i Sverige givits en rätt att uttala sig. Denna rätt framgår av 6 kap. 2 a § 3 st. föräldrabalken (1949:381) (FB). I bestämmelsen stadgas att ”hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad”. Barns uttalanderätt kommer även till uttryck i 21 kap. 5 § FB, där det fastställs att bortsett från när rätten anser det nödvändigt med hänsyn till barnets bästa får verkställighet inte ske mot barnets vilja om barnet har uppnått en sådan ålder och mognad att barnets vilja bör beaktas. Barnets bästa återfinns i 6 kap. 2 a § 1 st. FB. Paragrafen anger att ”barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge”. Barns rätt att uttala sig utgör en del av den bedömning som sker vid ett fastställande av barnets bästa. Genom regleringen av barnets bästa och barns rätt att uttrycka sina åsikter i 6 kap. 2 a § FB har lagen kopplats till FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), där artikel 3 om principen om barnets bästa och artikel 12 om barns rätt att uttrycka sina åsikter utgör två av konventionens allmänna principer. Praxis och kritik som framhållits mot Sveriges hantering av tvister om vårdnad, boende och umgänge visar emellertid att rätten många gånger utgår från förutbestämda tolkningar kring vad som är barnets bästa, vilket många gånger leder till att föräldrarnas intressen tillgodoses framför barnets behov. Det har vidare framkommit att barnet inte alltid får möjlighet att höras eller får sina åsikter beaktade, vilket kan leda till avsevärda konsekvenser för barnet. 2015 beslutade regeringen att en särskilt tillsatt utredning skulle lämna förslag till en lag om inkorporering av barnkonventionen i svensk lag. Frågan är således huruvida en inkorporering kan medföra att barns rättsliga ställning stärks genom att principen om barnets bästa och barns rätt att uttrycka sina åsikter tillgodoses på ett bättre sätt i praktiken. Om så är fallet kan en inkorporering vara lösningen på den problematik som nu föreligger gällande barns rättigheter i relation till barnkonventionen. För att utreda detta har Norge valts som jämförelseobjekt. I Norge är barnkonventionen sedan 2003 en del av norsk lagstiftning. I det fall det uppstår en konflikt mellan konventionen och norsk lag har konventionen företräde och därmed en stark formell ställning i landet. Sedan inkorporeringen har framsteg skett i implementeringen av barns rättigheter enligt konventionen, inte minst gällande barns rätt att uttrycka sina åsikter, där åldersgränsen för när ett barn skall höras i ärenden som rör barnet själv sänkts från tolv till sju år. Norge har dock en lång tradition av arbete med barns rättigheter som sträcker sig till tiden redan innan inkorporeringen av barnkonventionen. Landet var bland annat först i världen med att inrätta en barnombudsman år 1981. Trots detta har Norge ändå fått ta emot kritik från bland annat FN:s kommitté för barnets rättigheter som exempelvis anfört att det i praktiken föreligger brister i landets tillämpning av barns rätt att uttrycka sina åsikter. Det har också hävdats att den norska lagstiftningen förhåller sig något avvaktande till att barn skall få vara part i mål, medan andra ser positiva effekter av inkorporeringen. Till detta tillkommer problematiken med att det inte är möjligt att avgöra huruvida de framsteg som skett i norsk rätt sedan inkorporeringen är en följd av inkorporeringen i sig eller om det är sådana förändringar som kan tänkas ha skett även utan en sådan. Trots en snarlik problematik i länderna på flera punkter anser jag ändå att en inkorporering av barnkonventionen i svensk rätt är för handen med hänsyn till att Norge i flera delar förefaller ha kommit längre beträffande barns rättigheter och därmed stärkt barns rättsliga ställning.