Den här kvalitativa studiens utgångspunkt är att ta reda på hur pedagoger i dagens skola uppmärksammar och ger stimulans till elever med fallenhet för matematik under de tre första skolåren. Syftet är att redogöra för pedagogers beskrivningar om hur de identifierar och stimulerar dessa elever. Studien genomfördes i form av en webbenkät med öppna frågor och riktade sig till pedagoger som undervisar i matematik i årskurs 1-3. I den tidigare forskningen kring särskild begåvning framkommer det att elever med fallenhet i teoretiska ämnen är svåra att upptäcka och identifiera. Det framkommer även att det finns olika sätt att definiera dessa elever såsom högpresterande, särbegåvade och elever med särskild matematisk förmåga. I resultatet kommer det fram att pedagogernas definitioner av fallenhet nästintill uteslutande kan kopplas till vad som kännetecknar en högpresterande elev. Likaså framkommer det att pedagogerna kan redogöra för hur de utmanar de identifierade eleverna i matematikundervisningen men ändå är det deras största utmaning att genomföra det i önskad utsträckning på grund av deras upplevda tidsbrist. Studiens resultat visar att såväl ändring i skollagen, tidigare forskning och stödmaterial som har gjorts kring elever med fallenhet inte har nått fullt ut till alla pedagoger i dagens skola. Slutsatsen är att myten ”duktiga elever klarar sig själva” till viss del lever kvar i dagens klassrum i Sverige.