Inom en fastighetsbildningsförrättning prövar Lantmäteriet om en fastighet är lämplig och kan bildas. För att avstycka en fastighet för bostadsändamål stadgas i 3 kap. 1 § fastighetsbildningslagen att den tilltänkta fastigheten ska ha tillgång till behövliga vägar utanför sitt område. I propositionen till fastighetsbildningslagen diskuterades om rätt till väg skulle vara ett uttryckligt krav för alla fastigheter, men man valde istället dagens formulering. Detta får till följd att det för fastigheter förekommer situationer med praktiskt nyttjande av väg utan en formell rättighet. Studiens forskningsfrågor är följande: I vilka situationer förekommer avstyckning utan att formell rätt till väg bildas? Vilka är skälen till att rätt till väg inte formaliseras vid avstyckning? Hur bör frågan om rätt till väg handläggas vid avstyckning? Studiens syfte är att kunna resultera i en rättssäkrare handläggning, lämpligare fastigheter, en effektivare samverkan mellan fastigheter och ett lämpligare fastighetssystem. För att besvara frågeställningarna har intervjuer genomförts med yrkesverksamma förrättningslantmätare, och representanter för Riksförbundet enskilda vägar (REV). I studien framkommer något förenklat att de situationer då man inte bildar en rättighet för befintlig väg är då det upplevs vara försvårande, fördyrande och försenande samt att tillgången till väg kan antas föreligga även utan en formell rättighet. Det förutsätter också att förrättningslantmätaren och sakägaren är överens om tillvägagångssättet. Situationerna kan t ex vara att vägen löper över en samfällighet, vägen utgör en inaktuell gemensamhetsanläggning, en ansökan om anläggningsförrättning redan kommit in, det finns en fungerande informell organisation eller att kommunen frivilligt efter avtal sköter den enskilda vägen. Hur handläggningen praktiskt sker finns det olika individuella skillnader i. Vad som är rätt eller fel är svårbedömt då rättsläget är oklart. Riktlinjer för den juridiska bedömningen är i skrivande stund på väg att arbetas fram av ett specialistnätverk inom det statliga Lantmäteriet för att kunna bidra med stöd och resultera i en mer enhetlig rättstillämpning. Den nuvarande lagstiftning bedöms ändamålsenlig och tillåtande men ansvarsförhållandet bör klargöras samt riktlinjer för handläggningen utarbetas. Förslagsvis bör riktlinjer upprättas för hur fastighetsägare som sedan tidigare nyttjar den befintliga vägen ska hanteras och informeras. Avslutningsvis ska inte förglömmas att förrättningen endast utgör första instans i fastighetsbildningsmål och att förrättningsförfarandet enligt förarbetena inte kan krävas ska fattas med fullständig information. / Within a property formation procedure, the Swedish land cadastral authority Lantmäteriet adjudicate whether a property unit is suitable and can be formed. In order to subdivide a property unit for residential purposes the Swedish property formation act (fastighetsbildningslagen 3 chapter 1 article) states that the proposed property unit shall have access to necessary roads outside its area. The bill for the property formation act discussed whether lawful right to roads should be an explicit requirement for all property units, but settled on the wording of today. As a consequence, situations occur with roads being used without a formal right. The research questions are as follows: In what situations do subdividing of property units occur without a formally established right to use a road? What are the reasons for rights to roads not being formalized when subdividing property units? How should the right to roads be handled when subdividing property units? The aim of the study is to result in a handling of more legal security, more suitable property units, more effective cooperation between property units and a more appropriate property units system. In order to answer the research questions interviews has been conducted with cadastral officers and representatives of the national association for private roads (REV). The study shows somewhat simplified that the situations when one does not form a right for existing roads is when it is perceived to be aggravating, delaying and rising the price of the process and that access to the road can be assumed to exist even without a formal right. It also assumes that the cadastral officer and the interested party agree on the approach. For example, the situation may be that the road runs over a joint property unit, the road constitutes an outdated joint facility, an application for a joint facility procedure has already been sent in, there is a functioning informal organization or that the municipality manages the road after a separate agreement. There are different approaches on how the practical handling is carried out. Guidelines for the legal assessment are currently being developed by a specialist network within Lantmäteriet in order to provide support and result in a more uniform application of law. The current legislation is considered appropriate and permissible, but responsibilities and handling should be clarified and guidelines for the procedure drawn up. Guidelines should be established for how property owners who already use the existing road should be handled and informed.