I denna uppsats använder jag den interpersonella metafunktionen inom systemisk-funktionell grammatik för att undersöka sex av Karin Boyes dikter, detta med syfte att se huruvida en sådan här analys kan säga något av intresse om diktjaget. Analysen genomfördes enligt Holmberg och Karlssons modell i Grammatik med betydelse, där subjekt och finit tagits ut varpå språkhandlingar markerats och modalitet kommenterats. Dikterna är hämtade ur Boyes Samlade dikter. Av min analys framgår att jaget behandlar sig självt som visare och mer klarsynt än en vanlig människa, men samtidigt är slav under ett mänskligt känsloliv. Jaget framställer sig självt som en auktoritet på lidande och en konstnär med kontroll över sin penna. Min slutsats blir därför att den systemisk-funktionella modellen kan vara till nytta vid lyrikstudier.