Diss. Uppsala : Univ., 2007.

This essay presents a comparative analysis of five Swedish translations of three Russian poems: The twelve (Двенадцать) written by Alexander Blok, Requiem (Реквием) written by Anna Akhmatova and End song (Поема конца) written by Marina Tsvetayeva. The introductory readings of the Swedish translations texts are combined with a parallel reading of the Russian original. In addition to the primary literature I execute readings of secondary literature concerning the Russian, modernistic context, the poets’ biographies and the translator’s commentaries concerning the working process of translation. The method used for the analysis is comparative and on the basis of theoretic perspectives including different translation practices, equivalence and literary context the analysis will foreground and discuss how Swedish translators of Russian poetry conduct their work, how they handle the confrontation with the Russian structure and rhyme, the translator’s use of equivalence in translating challenging/untranslatable words, how much place they choose to give the Russian context in the translated poems and what function the Russian origin have for the Swedish readers, how interjections and smaller words are transformed into Swedish text and what place and role the translator’s own context have in the translations. The essay’s fundamental ambition is hence to combine the perspective of linguistic components and translation strategies with the notion of context, historic background and cultural validity and by doing so present conclusions on how these three Russian, modernistic poems have been transformed and are currently transformed into a Swedish existence through the work of translators.

Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2005.

Följande arbete syftar till att utveckla och avgränsa en metod för analys av diktsamlingen som enhetligt verk. Med utgångspunkt i tidigare forskning på området samt tankar från den läsarorienterade teoribildningen söker jag formulera ett antal principer för hur diktsamlingens helhetskaraktär kan tolkas och beskrivas. Detta görs med en diskussion dels kring de formella och innehållsliga aspekter av samlingen som bidrar till dess helhetsintryck och dels kring hur den resulterande helheten konceptualiseras av läsaren. De principer som formuleras i dessa avsnitt appliceras därefter i en omfattande analys av Birger Sjöbergs diktsamling Kriser och kransar (1926). Där förevisas hur en helhetssträvan påverkar läsarens praktiska analys- och tolkningsarbete, samt hur det kan användas för att öppna upp nya perspektiv både på samlingen som helhet, och dess individuella dikter. / The following investigation aims at developing and defining a method for analysis of the poetry collection as a unified work. Working from previous scholarship in this area along with concepts derived from reader-response theory I will attempt to formulate a set of principles for how the unity of the poetry collection can be interpreted and described. This is done both with regard to the formal and thematic aspects of the collection which contribute to a sense of unity, and in relation to how the resulting whole is conceptualized by the reader. The principles which have been formulated in this section are then applied to an extensive analysis of Birger Sjöberg’s poetry collection Kriser och kransar (1926). Through this text I show how an orientation towards the whole affects the reader’s analytic and interpretive practice, as well as how it can be used to open up new perspectives on the collection as a whole, as well as its individual poems.

Diss. Uppsala : Univ., 2003.

No description available.

<p>Uppsatsen syftar till att genom hermeneutik och retorisk teori analysera Johannes Anyurus verk "Det är bara gudarna som är nya" och försöka utröna dess retoriska funktion, framför allt dess relation till den epideiktiska genren så som den definieras av Lawrence Rosenfield.</p><p>Jag fann att "Det är bara gudarna som är nya" i första hand syftar till att berätta för berättandets och berättarens skull, samt att den på intressanta sätt ställer sig i en intertextuell dialog med många andra verk och olika sorters berättelser.</p><p>Slutligen diskuterar jag lite kring verkets retoriska funktion och dess möjliga relationer till existerande teorier, samt den epideiktiska genren och dess relation till poesi som uttrycksform. Jag finner att verkets retoriska funktion med all önskvärd tydlighet är att förmedla tidigare okända sanningar om livet som författaren ser det, och att han uppnår detta förmedlande genom ett mycket kreativt användande av metaforer.</p><p>Den generella slutsats jag når är dock att mer forskning borde göras på den epideiktiska genren – den innehåller sannolikt mer än man hittills har hittat.</p>

Uppsatsen syftar till att genom hermeneutik och retorisk teori analysera Johannes Anyurus verk "Det är bara gudarna som är nya" och försöka utröna dess retoriska funktion, framför allt dess relation till den epideiktiska genren så som den definieras av Lawrence Rosenfield. Jag fann att "Det är bara gudarna som är nya" i första hand syftar till att berätta för berättandets och berättarens skull, samt att den på intressanta sätt ställer sig i en intertextuell dialog med många andra verk och olika sorters berättelser. Slutligen diskuterar jag lite kring verkets retoriska funktion och dess möjliga relationer till existerande teorier, samt den epideiktiska genren och dess relation till poesi som uttrycksform. Jag finner att verkets retoriska funktion med all önskvärd tydlighet är att förmedla tidigare okända sanningar om livet som författaren ser det, och att han uppnår detta förmedlande genom ett mycket kreativt användande av metaforer. Den generella slutsats jag når är dock att mer forskning borde göras på den epideiktiska genren – den innehåller sannolikt mer än man hittills har hittat.

I detta forskningsproducerande examensarbete undersöks ungdomars attityder till poesi i svenskämnet. Hur ser attityderna ut och ger de speciella förutsättningar för poesiundervisning? Bakgrunden till undersökningen är författarens examensarbete i svenska där forskningens syn på poesi i svenskämnet behandlades. Där framkom att poesi för en undanträngd tillvaro i svenskämnet. Flera goda argument finns för att låta poesi spela en större roll. Poesi anses av forskningen vara språkutvecklande. Genren kombinerar därmed lust och språkglädje med en språkutvecklande nytta. Trots det har poesin svårt att utveckla sin roll i svenskämnet. Detta anses bero på att en negativ mytbild omger poesin, samtidigt som lärare saknar verktyg för sådan undervisning. Det största motståndet anses komma från ungdomar, som med negativ attityd stänger ute poesin ur klassrummet. Denna undersökning kan visa en delvis annorlunda bild. Poesi spelar en roll i ungdomars läsning och språkutveckling, men inte i skolan utan hemma på fritiden. Det finns på den undersökta skolan försiktigt positiva attityder till att ge poesi en roll i svenskämnet. Resultatet visar att ungdomars attityder inte behöver vara ett hinder utan en möjlighet till mer poesi i skolan. Det framstår tydligt att det är upp till läraren att möta ungdomarnas vilja till mer poesi i skolan. Svårigheten förefaller ligga i på vilket sätt detta

No description available.