Syftet med denna studie är att undersöka relationen mellan hund och boende på äldreboende i olika vardagssituationer samt hur relationen mellan hund och äldre på äldreboende påverkar den äldres välbefinnande. Deltagande observationer samt en kompletterande semistrukturerad intervju har använts för att införskaffa data. Observationerna genomfördes under hundträffar på ett äldreboende och det var även på äldreboendet den semistrukturerade intervjun genomfördes. Datamaterialet analyserades genom tillämpning av Goffmans interaktionsteori och Aaron Antonovskys teori känsla av sammanhang (KASAM). Resultatet påvisade att hundar bidrog med glädje och engagemang hos de äldre under den direkta interaktionen. Hundarna hade en stor betydelse för hur interaktionerna utformades. Det är även möjligt att hundträffarna bidrog till en mer meningsfull vardag för de äldre. Utifrån detta kan hundträffar antas vara en betydelsefull insats som skulle vara effektiv hos institutionaliserade äldre. Insatsen skulle även kunna vara betydelsefull inom andra målgrupper men för att detta ska säkerställas krävs vidare forskning på området. Sammanfattningsvis har studien förhoppningsvis bidragit till att förbättra förståelsen för en insats som kan motverka problemet med ensamhet inom den institutionaliserade äldrevården. / The aim of this study is to examine the dog resident relationship in a nursing home within different everyday situations. In addition, the aim is also to examine how the relationship between a dog and the elderly in a nursing home affects the well-being of the elderly. Participant observations and a complementary semi-structured interview have been used to acquire data. The observations were carried out during dog meetings at a nursing home, which was also the case with the semi-structured interview. The data was analysed through Goffman's interaction theory and Aaron Antonovskys theory Sense of Coherence. The results showed that dogs contributed to the happiness and commitment of the elderly during their direct interaction. The dogs had a great influence over the interactions. It is also possible that the dog meetings contributed to a more meaningful everyday life for the elderly. Based on this, dog meetings can be assumed to be a significant intervention that would be effective in institutionalized elderly. The effort could also be significant within other target groups, but to ensure this, further research in the area is required. In summary, the study has hopefully contributed to improving the understanding of an intervention that can counter the problem of loneliness within institutionalized care for the elderly.