Bakgrund: Digitala patientmöten ökar med visionen om ökad e-hälsa, det kan användas för att nå fler patienter och verka kompletterande till traditionell fysioterapi. Det finns lite information om digitala patientmöten med fokus på att kunna stödja beteendeförändring. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur fysioterapeuter beskriver sina möjligheter och begränsningar att kunna stödja beteendeförändringar hos patienter i digitala patientmöten.Metod: Studien utfördes som en kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats. Sex fysioterapeuter deltog i studien och data från intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Intervjuerna resulterade i fem kategorier med tolv underkategorier. Dessa kategorier var: behov att överbrygga det fysiska avståndet, digital fysioterapi passar kortare, enklare kontakter, krävs mer tydlighet i digitala möten för att få med patienten, avsaknaden av fysisk kontakt vid digital fysioterapi hindrar samt rutin för uppföljning. Slutsatser: Deltagarna beskrev det digitala patientmötet som positivt för enkla och snabba patientkontakter. Dock menade de att det inte kan ersätta traditionell fysioterapi då avsaknaden av den fysiska kontakten och den bristande uppföljningen begränsar deras möjligheter att stödja beteendeförändringar. Studien ger grund för fortsatt forskning om organisatorisk implementering av stödjande arbetssätt för beteendeförändringar i digital / Background: Meeting patients in a digital format increases with the vision of increased e-health. It can be useful to reach more patients and work complementary to traditional physiotherapy. There is little information on digital patient meetings with a focus on being able to support behavioral changes. Aim: The aim of this study was to investigate how physiotherapists describe their possibilities and limitations to support behavioral changes in digital patient meetings.Method: The study was conducted as a qualitative interview study with an inductive approach. Six physiotherapists participated in this study and data from the interviews were analyzed with a qualitative content analysis. Result: The interviews resulted in five categories with twelve subcategories. These categories were: the need to bridge the physical distance, digital physiotherapy fits for shorter, simpler contacts, more clarity is required in digital meetings to engage the patient, the lack of physical contact during digital physiotherapy prevents and routines for follow-up. Conclusions: The participants described the digital patient meetings as positive for simple and quick patient contacts. However, they meant that it could not replace the traditional physiotherapy since the lack of physical contact and the lack of follow-up limits their ability to support behavioral changes. This study provides support for continued research on the organizational implementation of supporting working methods for behavioral change in a digital environment.