<p><strong>Bakgrund och problem:</strong> Sedan 1990-talet har bonus- och incitamentsprogramskandaler avlöst varandra. Detta fenomen har lett till ett minskat förtroende för näringslivets ersättningssystem varvid bonus- och incitamentsprogram av många ses som något negativt. Mediarapportering och efterföljande debatt rörande dessa skandaler behandlar sällan revisorns skyldigheter och ansvar vid godkännandet av företagets förvaltning i dessa fall trots att det i RS 310 framgår att revisorn ska granska dessa avtal. Frågan är hur det kommer sig att revisorn inte ifrågasätts i större utsträckning i de skandaler som uppdagats på senare tid?</p><p> </p><p><strong>Syfte:</strong> Att skapa en ökad förståelse för samt undersöka attityden till revisorns roll och ansvar beträffande bonus- och incitamentsprogram.</p><p><strong> </strong></p><p><strong>Metod: </strong>Uppsatsen är inspirerad av den hermeneutiska tolkningsmetoden där förståelsen är det centrala. Datainsamlingen är av kvalitativ karaktär och har gjorts med hjälp av semistrukturerade intervjuer både besöksintervjuer och telefonintervjuer.<strong></strong></p><p><strong> </strong></p><p><strong>Slutsatser: </strong><em>De två frågeställningarna i uppsatsen fick inga entydiga svar. </em>Hur det kommer sig att revisorn inte ifrågasätts i större utsträckning i den senaste tidens skandaler kan enligt vissa respondenter bero på att revisorn felfritt skött sitt jobb och att det därför inte finns någon anledning att skriva om honom/henne. Andra respondenter menar att det är ett problem. Vilka problem revisorn ställs inför när principer ska möta verkligheten vid granskning av bonus- och incitamentsprogram tros enligt empirin främst vara den luddighet som uppstår vid principbaserade revisionsstandarder. En annan orsak kan vara det vänskapshot som kan uppstå i relationen mellan revisor och företag. Vad oenigheterna i respondenternas svar beror på är svårt att säga, det kan finnas många bakomliggande orsaker såsom olika förväntan på vad revisorn ska uträtta vid revision samt att revisorns regler till viss del är vaga och lite otydliga.</p>

Bakgrund och problem: Sedan 1990-talet har bonus- och incitamentsprogramskandaler avlöst varandra. Detta fenomen har lett till ett minskat förtroende för näringslivets ersättningssystem varvid bonus- och incitamentsprogram av många ses som något negativt. Mediarapportering och efterföljande debatt rörande dessa skandaler behandlar sällan revisorns skyldigheter och ansvar vid godkännandet av företagets förvaltning i dessa fall trots att det i RS 310 framgår att revisorn ska granska dessa avtal. Frågan är hur det kommer sig att revisorn inte ifrågasätts i större utsträckning i de skandaler som uppdagats på senare tid?   Syfte: Att skapa en ökad förståelse för samt undersöka attityden till revisorns roll och ansvar beträffande bonus- och incitamentsprogram.   Metod: Uppsatsen är inspirerad av den hermeneutiska tolkningsmetoden där förståelsen är det centrala. Datainsamlingen är av kvalitativ karaktär och har gjorts med hjälp av semistrukturerade intervjuer både besöksintervjuer och telefonintervjuer.   Slutsatser: De två frågeställningarna i uppsatsen fick inga entydiga svar. Hur det kommer sig att revisorn inte ifrågasätts i större utsträckning i den senaste tidens skandaler kan enligt vissa respondenter bero på att revisorn felfritt skött sitt jobb och att det därför inte finns någon anledning att skriva om honom/henne. Andra respondenter menar att det är ett problem. Vilka problem revisorn ställs inför när principer ska möta verkligheten vid granskning av bonus- och incitamentsprogram tros enligt empirin främst vara den luddighet som uppstår vid principbaserade revisionsstandarder. En annan orsak kan vara det vänskapshot som kan uppstå i relationen mellan revisor och företag. Vad oenigheterna i respondenternas svar beror på är svårt att säga, det kan finnas många bakomliggande orsaker såsom olika förväntan på vad revisorn ska uträtta vid revision samt att revisorns regler till viss del är vaga och lite otydliga.