Ett offentligt uppköpserbjudande innebär att ett aktiebolag, budgivaren, lämnar ett erbjudande ställt på generella villkor till aktieägarna i ett annat aktiebolag, målbolaget, i syfte att förvärva aktierna i det sistnämnda bolaget. Offentliga uppköpserbjudanden är vanligt förekommande på den svenska värdepappersmarknaden och eftersom transaktioner av detta slag är väldigt komplexa är det av stor vikt att förtroendet för marknaden upprätthålls under sådana förfaranden.  En viktig faktor för att upprätthålla förtroendet för aktiemarknaden på ett effektivt sätt är att självreglering föreligger. För Sveriges del utgörs självregleringen av-seende offentliga uppköpserbjudaden av de s.k. Takeover-reglerna (TO-reglerna). Den senaste revideringen av TO-reglerna skedde den 1 februari år 2015 och med-förde ett förbud mot s.k. budrelaterade arrangemang, även kallat break-up fees. Break-up fees är ett avtal som ingås mellan budgivare och målbolag i syfte att målbolaget ska vara skyldigt att utge en ersättning till budgivaren ifall förvärvet inte fullföljs. Break-up fees skapades under 1980-talet i USA och används flitigt än i dag på den amerikanska aktiemarknaden i syfte att främst åstadkomma en ”försäkringsfunktion” för budgivaren vid takeovers. För budgivaren är offentliga uppköpserbjudanden nämligen ofta förenade med stora kostnader till följd av omfattande förberedelser. Genom denna ”försäkring” uppnås en kostnadstäckningsfunktion och minskar således den ekonomiska risken som är förenad med takeovers. Den senaste revideringen har sin grund i de ändringar som tidigare hade skett i den brittiska motsvarigheten till TO-reglerna. I Storbritannien ansågs det vara nödvändigt att införa ett förbud mot break-up fees eftersom denna typ av avtal ansågs begränsa målbolaget vid takeover-förfaranden. Break-up fees ansågs således resultera i en otillbörlig fördel för budgivaren. Liknande resonemang anfördes under arbetet med de svenska reglerna vilket resulterade i ett svenskt förbud mot break-up fees. Förbudet är emellertid inte absolut utan Aktiemarknadsnämnden (AMN) har möjlighet att lämna dispens från förbudet.  Även om break-up fees är vanligt förekommande i USA har avtal av detta slag endast förekommit i mycket ringa omfattning i Sverige. Till följd av detta väcker förbudet mot break-up fees en stor osäkerhet beträffande de konsekvenser som förbudet kommer resultera i och huruvida förbudet borde ha införts i svensk rätt. Den amerikanska forskningen visar att break-up fees resulterar bl.a. i att målbolag försätts i en god förhandlingsposition, uppnår riskminimering till följd av ovannämnda kostnadstäckning, skapar förtroende för aktiemarknaden i allmänhet och transaktionen i synnerhet. Forskningen visar även att fler takeovers fullföljs ifall en break-up fee har ingåtts mellan parterna.  I detta arbete förs resonemang beträffande anledningen till att de svenska TO-reglerna har följt utvecklingen av de motsvarande brittiska reglerna och således införandet av förbud mot break-up fees. Det diskuteras även huruvida målbolagsstyrelsen är förhindrad att p.g.a. det aktuella förbudet fullgöra sina skyldigheter enligt gällande rätt. Vidare diskuteras hur aktieägarskyddet vid offentliga uppköpserbjudanden är uppbyggt i svensk rätt mot bakgrund av brittisk och amerikansk rätt samt huruvida förbudet mot break-up fees kan anses resultera i att målbolagsstyrelsens roll försvagas och aktieägarskyddet försvagas. Därtill kommer att en de lege ferenda-diskussion förs vari fenomenet break-up fees jämförs med gällande rätt rörande försvarsåtgärder. I syfte att belysa de konsekvenser som förbudet kan medföra problematiseras även förbudet mot break-up fees mot bakgrund av bestämmelsen avseende insiderbrott och break-up fees praktiska funktioner i olika rättssystem. Undertecknad kommer i detta arbete fram till att förbudet mot break-up fees torde bl.a. resultera i att budgivare och målbolag kommer hädanefter att söka sig till att uppnå andra deal protection-avtal. Vidare torde förbudet varken resultera i att målbolagets roll stärks eller i ett ökat skydd för målbolagets aktieägare. Därtill anses förbudet resultera i en maktobalans mellan AMN och målbolagsstyrelsen, vilket är negativ ur ett företagsekonomiskt perspektiv. Mot bakgrund av detta och ett antal andra skäl kommer undertecknad fram till slutsatsen att ett förbud mot break-up fees borde ej ha införts i svensk rätt.