This thesis examines the regulation of the direct-to-consumer genetic testing industry through analysis of the industry's use of wrap contracts (clickwrap and browsewrap), A significant portion of the thesis consists of a comparative document review of the publicly available wrap contracts of DTCGT companies provided tests for health purposes. It also considers other regulatory responses to date. Due to the lack of industry specific regulation it argues that the use of wrap contracts can be viewed as a means of industry self-regulation and a form of private legislation. This means that governance is skewed heavily in favour of companies and it creates an imbalance in the respective rights and obligations of the parties - company and consumer - which is likely to result in consumer detriment. It is argued that certain types of terms commonly include in DTCGT contracts, including: unilateral variation clauses; some exclusion clauses; choice of law clauses; indemnity; and consent clauses are likely to be deemed unfair and unenforceable under UK law. It recommends that in the short-term the Competition and Markets Authority should undertake a compliance review of DTCGT contracts in order to improving contracts for consumers. In the long term, companies should also be complying with data protection law, as well as legislation on medical devices and the provisions of the Human Tissue Act and there may be a need for industry specific legislation.

I det digitala samhället pågår en ständig utveckling, och konsumenter ingår mer och mer avtal på internet. Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, (fortsättningsvis, avtalslagen eller AvtL) tilkom för mer än 100 år sedan. Det traditionella sättet att ingå avtal mellan avtalsparterna är i pappersform genom att ena parten lämnar ett anbud som följer av en accept av motparten. Idag har utvecklingen gått framåt och det är idag vanligare att konsumenter ingår avtal på internet genom att acceptera avtalsvillkor som är utformade som standardavtal. Anledningen till det är att standardiserade avtal gör det möjligt för näringsidkaren att nå ut till en större kundkrets och således inte behöver upprätta individuella avtal i varje avtalsförhållande. Det är därför förmånligt att tillämpa standardavtal mellan näringsidkare och konsument. Konsumenter accepterar och ingår dagligen avtal på internet genom att godkänna avtalsvillkor eller användarvillkor för att få tillgång till en hemsida, det sker främst genom clickwrap-avtal.1 En konsument kan även bli bunden av ett avtal utan att acceptera avtalsvillkor genom, s.k browsewrap-avtal. 2Det är vanligt att konsumenter godkänner villkor på internet utan vetskap om att de har ingått ett avtal. Konsumenter binder sig till avtal på internet genom ett enkelt knapptryck eller genom att enbart besöka hemsidan. Om villkoren som konsumenter accepterar anses oskäliga finns det möjlighet att tillämpa det tvingande ogiltighetsreglerna i avtalslagen för att jämka eller ogiltighetsförklara hela eller delar av avtalet. I uppsatsen analyseras frågan i vilka fall en konsument anses juridisk bunden av ett avtal på internet samt hur domstolen bör gå tillväga vid tolkning av elektroniska avtal med hjälp av avtalsrättsliga tolkningsprinciper. Slutligen analyseras vilka ogiltighetsgrunder i avtalslagen som kan tillämpas på elektroniska avtal som bedöms oskäliga. För att undersöka vilka avtal eller avtalsvillkor som kan bedömas oskäliga gentemot konsumenten tillämpas även lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (1915:218) (AVLK) samt lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen eller DAvtL). Uppsatsen avslutas med en slutsats kring våra egna reflektioner på området där vi kommer fram till att det inte finns ett entydigt svar kring vilka avtalsrättsliga bestämmelser och principer som är tillämpbara på elektroniska avtal. Det har lett till att dagens digitala samhälle har skapat ett behov av en förnyad avtalslag som är mer anpassad för avtal som ingås på internet.

In a time of rapid development of technologies, new forms of contracting online emerge. Two of these are analyzed in this thesis: click-wrap agreements (where an offer is accepted by way of clicking on an icon “I agree”) and browse-wrap agreements (where the offeree supposedly accepts the offer by browsing on a website, while the terms to the contract are accessible through an inconspicuous hyperlink). Click-wrap agreements are formed, they are accepted in a manner recognized as binding and the offeree knows the terms she assents to. Browse-wrap agreements are generally not formed. Even though the action of browsing on a website could indicate assent, the offeree must know that the act of browsing will be construed as acceptance. But the offeree is generally not made aware of the terms to the contract and thus cannot assent to what she is not aware of. However, if the offeree is in fact aware of the terms to the contract and still knowingly performs the action of browsing, a contract is formed and the offeree is bound. There are some doctrinal problems with an element of an offer – intent to be bound. E-contracting involves a great deal or recklessness by the offerors as well as offerees, leading to the conclusion that the action of clicking “I agree” does not really indicate the intent of the party who performs the act, to actually agree. There is no adequate answer to this problem presently. To sum up, the enforceability of click-wrap contracts is settled in courts, it is a... [to full text] / Besivystant technologijoms keičiasi ir sutarčių sudarymo būdai: dėl mažesnių kaštų ir patogumo populiarėja sutartys elektroninėje erdvėje. Prie to turi prisitaikyti ir teisinė aplinka, todėl šiame magistro darbe yra aptariamos dvi sąlyginai naujos sutarčių sudarymo formos. Viena jų – spragtelėjimu sudaroma sutartis (angl. – click-wrap agreement). Čia oferentas akceptuoja sutarties sąlygas, paspausdamas monitoriaus ekrane ikoną „Sutinku“ ar pan. O situacija, kai sutartis turėtų būti sudaroma naršymu (angl. – browse-wrap agreement) – kiek sudėtingesnė, čia oferentas turėtų išreikšti savo sutikimą vien naršydamas internetinėje svetainėje, tačiau informacija, apie tai, jog naršymas bus laikomas sutikimu galima rasti spragtelėjus ant saito (angl. – hyperlink), kuris neretai būna pateikiamas puslapio apačioje, bet apie nuorodą su sutarties sąlygomis ir akceptavimo būdu oferentas nėra informuojamas, dažnai apie ją net nežino. Šiame darbe spragtelėjimu ir naršymu sudaromos sutartys analizuojamos kaip abstrakčios teisės koncepcijos, aptariamas jų pagrįstumas, tinkamumas. Lietuvos ir Jungtinių Amerikos Valstijų nacionalinės teisės sprendimai darbe aptariami lyginamuoju aspektu. Pirmiausia privalu išsiaiškinti ar galima sudaryti sandorius elektroninėmis (ne tik ryšio) priemonėmis. Nors elektroninėmis ryšio priemonėmis perduodama informacija prilyginama rašytiniams dokumentams (taigi, taip sudaromos sutartys tikrai galioja), spragtelėjimu ar naršymu sudaromų sutarčių atveju, ši teisinė... [toliau žr. visą tekstą]