This study highlights the complex ways in which children engage with semiotic resources during designed dance activities. The study explores how preschool children aged four to five use semiotic resources during dance activities. The aim is to investigate the children's use of symbolic expressions and the communicative dynamics involved. Grounded in social semiotic theory, with a focus on meaning making and transduction, this study uses observation as a method to collect qualitative data from a selected group of child participants. The analysis, grounded in social semiotic analysis, reveals that children create meaning through different semiotic resources, which include different signs and symbols. These can take the form of physical expressions where children's creativity, imagination, emotional expression and social interaction are the basis. The results show that through the three designed dance activities, children mainly used semiotic resources such as gestures, gazes, sounds, facial expressions and verbal expressions to create meaning. By exploring the semiotic resources used and their application in these interactions, it can contribute to the research and one can gain a deeper understanding of children's communicative and symbolic expression during dance activities. The study has potential implications for educational strategies that can promote children's social and cognitive abilities. / Denna studie belyser de komplexa sätten där barn engagerar sig med semiotiska resurser under designade dansaktiviteterna. Studien utforskar hur förskolebarn i åldrarna fyra till fem år använder semiotiska resurser under dansaktiviteter. Syftet är att undersöka barnens användning av symboliska uttryck och de kommunikativa dynamikerna som är involverade. Förankrad i social semiotisk teori, med fokus på meningsskapande och transduktion, använder denna studieobservation som metod för att samla kvalitativa data från en utvald grupp av barndeltagare. Analysen, förankrad i social semiotisk analys, avslöjar att barn skapar mening genom olika semiotiska resurser, vilket innefattar olika tecken och symboler. Dessa kan ta formen av fysiska uttryck där barns kreativitet, fantasi, känslouttryck och sociala interaktion är grunden. Resultaten visar att genom de tre designade dansaktiviteterna använde barn främst semiotiska resurser som gester, blickar, ljud, ansiktsuttryck och verbala uttryck för att skapa mening. Genom att utforska de semiotiska resurser som används och deras tillämpning i dessa interaktioner kan det bidra till forskningen och man kan få en djupare förståelse för barns kommunikativa och symboliska uttryck under dansaktiviteterna. Studien har potentiella implikationer för utbildningsstrategier som kan främja barns sociala och kognitiva förmåga.