Syftet med denna uppsats är att undersöka hur det i dagspressen skrevs om Cornelis Vreeswijk och de två transsexuella kvinnor som han misshandlade i februari 1975, genom att analysera artiklarna som berättelser som ämnar tillskriva brottet mening och moral. Dessutom är syftet att undersöka hur transfeminina personer porträtterades i andra artiklar omkring 1970-talet. Frågorna som ställs är ”Vilka berättelser om skuld och oskuld, kön och sexualitet finns det i återberättandet av brottet?”, ”Hur skiljer sig dessa berättelser åt?”, och ”Hur framställs kvinnorna i dessa berättelser? Vad säger detta om den mediala synen på transkvinnor på 1970-talet i Sverige?” Genom en närstudie av materialet ämnar jag besvara frågorna med hjälp av Sara Ahmeds teorier kring cirkulationen av känslor i text, och Stuart Halls teorier kring berättelser som möjliga bärare av konnotativa budskap. Dessutom görs en analys av en av Vreeswijks visor utifrån Ulf Carlssons litteraturvetenskapliga analyser av Vreeswijks låttexter. Uppsatsen struktureras utifrån två identifierade övergripande berättelser, där brottet och händelserna innan beskrivs på något olika sätt. Jag kommer fram till att Vreeswijk i artiklarna rentvås från moralisk skuld genom ett fokus på hans upplevelser, samtidigt som det konstitueras ett hatobjekt jag har valt att kalla ”falska flickor”. Språket som används i artiklarna överensstämmer med andra artiklar där det på olika sätt skrivs om transfeminina personer, samtidigt som kvinnorna i artiklarna om brottet på många sätt beskrivs annorlunda – istället för ”tragiska”, ensamma personer, skrivs det om kvinnorna som att de är (sexuella) ”bedragare”.