Uppsatsen undersöker via fem intervjuer hur biståndshandläggare resonerar kring ett biståndsärende gällande hemtjänstinsatser i äldreomsorgen och hur de motiverar sina bedömningar och beslut. Intervjuerna har företagits på biståndsenheten i Östersund i Jämtlands län. En vinjett som beskriver ett påhittat biståndsärende har stått som utgångspunkt för alla intervjuer och en fenomenologisk hermeneutisk analysmetod har använts vid framtagandet och tolkandet av resultaten. Resultaten som framkommit i studien antyder att biståndshandläggarna i Östersund tenderar att se till både sociala, fysiska, medicinska och psykiska behov hos kunden vid biståndsbedömning. När det kommer till gränssättning av hemtjänstinsatsers omfattning tenderar handläggarna också att vara relativt generösa i sina bedömningar. Hur gränserna sätts verkar emellertid vara något otydligt, delvis eftersom de inte har hjälp av några fastställda riktlinjer och att begreppet skälig levnadsnivå är så pass svårdefinierat. Förslag på framtida forskning, som ges i uppsatsen, är dels att utreda om det stämmer att biståndshandläggarna i Östersund är lika bra på att se helhetsbilden vid biståndsbedömning som studiens resultat föreslår. Att mer noggrant undersöka hur socialtjänstlagens begrepp skälig levnadsnivå tolkas av biståndshandläggarna – och hur det påverkar dem i deras bedömningar – är också ett förslag till vidare forskning. / Through five interviews the essay examines how care managers reason about a case concerning home help services in elderly care and how they motivates their judgments and decisions. The interviews have been undertaken in the city of Östersund in Jämtland. A vignette describing a fictitious case has been the starting point for all interviews and a phenomenological hermeneutical analysis has been used in the producing and interpretation of the results.                       The results emerging from the study suggests that care managers in Östersund tend to look to both the social, physical, medical and psychological needs of the customer when making their decisions. When it comes to setting boundaries of home care interventions the care managers also seem to be quite generous. How to set the boundaries does however appear to be somewhat unclear, partly because they do not have the help of established guidelines and that the concept of decent standard of living (skälig levnadsnivå) is so difficult to define. One suggestion for future research that is proposed in the paper is to investigate whether it is true that care managers in Östersund are as good as it seems to see the big picture of customers needs as the study suggests. Another suggestion is to more closely examine how the concept of decent standard of living is interpreted by care managers and how it affects them when they make their judgments and decisions.