Praktisk kunskap kräver teori och teoretisk kunskap kräver praktik. I slöjdundervisning behöver eleverna ges möjlighet att utveckla både sin kreativitet och självständighet samtidigt som eleverna måste få en grund som i vissa moment kräver en exakt reproduktion av lärarförmedlad kunskap. I denna studie undersöker jag hur lärare i slöjd upplever detta dilemma att balansera mellan kunskapsreproduktion och inspiration i praktisk-estetisk undervisning. Vilka didaktiska ramar används i undervisningen och på vilket sätt förmedlas de till eleverna? Resultatet grundar sig på fem intervjuer med verksamma slöjdlärare. Materialet från intervjuerna analyseras med hjälp av tematisk analys. Sociokulturell teori och begreppet den proximala utvecklingszonen och tyst kunskapsteori används för att förstå lärararnas undervisningspraktik. I studien framkommer det att lärare i tidiga årskurser och i för eleverna nya hantverksområden tillämpar styrande ramar för att eleverna ska lära sig grunderna och hantverkstekniker. För att senare öppna ramarna successivt och låta eleverna lära sig arbeta fritt och utforska sin kreativitet under självständighet. Lärarens roll pendlar mellan motiverande ledare, utmanare och inspiratör. Att didaktisk kvalitet i slöjdundervisning är beroende av lärarens förmåga att visa och förklara praktiska tillämpningar av kunskap och nå fram och möta elever vars tidigare erfarenheter och intresse varierar och är beroende av olika faktorer.