Syftet med uppsatsen är att analysera i vilken utsträckning leverantörer kan uppställa begränsningar för auktoriserade återförsäljare i ett selektivt distributionssystem att använda tredjepartsplattformar. Det gör att konkurrensbegränsningar behandlas i en mer eller mindre fallande ordning av svårighetsgrad för auktoriserade återförsäljare att i vidareförsäljning av leverantörens produkter använda digitala tjänster. Uppsatsen är avgränsad till att behandla de EU-rättsliga konkurrensrättsliga reglerna och selektiv distribution som distributionsform. Som en reaktion på den ökade e-handeln visar uppsatsen dels på en ökad användning av selektiva distributionssystem och dels på att allt fler leverantörer uppställer urvalskriterier. För att utreda om urvalskriterierna är förenliga med artikel 101(1) FEUF prövas de enligt analysmetoden från EU-domstolens avgöranden Metro och Metro II. Efter förhandsavgörandet Pierre Fabre stod det däremot klart att ett förbud att sälja på internet har till syfte att begränsa konkurrensen. Till skillnad från de avgörandena kom EU-domstolen i förhandsavgörandet Coty fram till att en avtalsklausul som förbjuder användningen av tredjepartsplattformar med utomstående aktörers namn eller logotyp på ett för konsumenterna synligt sätt för att bevara produkternas ”aura av lyx”, är förenlig med EU:s konkurrensrätt. Däremot kvarstår frågan huruvida ett marknadsplatsförbud måste vara förenat med särskilda produktegenskaper eller om lyx-dilemmat i vissa fall kan frångås. Uppsatsen påvisar att EU-domstolen i Cotytycks ha fallit tillbaka på att selektiva distributionsavtal inte har till syfte att begränsa konkurrensen utan ska prövas enligt Metro-testet. Skulle så vara fallet är punkt 39 som föreskriver ”till sitt syfte” i Pierre Fabre överspelat. En sådan bedömning kan tyckas ligga i linje med pendeln som svängt från det formalistiska synsättet till ett mer effekt- baserat synsätt samt det övergripande målet med konkurrensrätten, att främja konkurrensen till nytta för konsumenterna. Slutsatsen är därför att leverantörer får begränsa återförsäljares användning av digitala tjänster i samband med vidareförsäljning av de kontraktsenliga produkterna. Trots att vissa begränsningar får göras är rättsläget oklart vilka specifika försäljningsmetoder och andra säljfrämjande åtgärder det gäller. Däremot står det klart enligt kommissionens riktlinjer att begränsningarna enligt ekvivalensprincipen måste vara likvärdiga för det som gäller för fysisk butik och det som gäller online. Distinktionen mellan vad som utgör en otillåten och tillåten begränsning kan därför närmast ta sig till uttryck i begreppen ”var” (område), till ”vem” (kundgrupp) och ”hur” (kvalitetsstandarder).