This essay deals with the principle of communication as phrased in section 17 of the Swedish administrative act. According to this section administrative authorities are obliged to inform a party involved in an administrative case of all material which has been added to the case by somebody else and is of importance for the decision and then give the party an opportunity to comment on it. The purpose of this essay is to examine how courts evaluate the way administrative authorities apply this rule. How do the authorities fail in their obligation to communicate and what do the courts say about this? The essay includes a description of the details of the law and what preparatory work and doctrine say about it. The essay includes an analysis of thirteen court cases. The courts were critical of the application of the rule in a majority of cases. The analysis showed different kinds of deviations from the obligation to communicate. The courts only accepted minor deviations. In most cases where the authorities had failed in their communication the courts reversed the decisions. The conclusion of the analysis is that the courts are very strict when they evaluate how administrative authorities apply their obligation to communicate. / I inledningen till denna uppsats görs en liknelse mellan det som kallas kommunikationsprincipen och boken Processen av Franz Kafka där huvudpersonen upplever motsatsen till allt det som denna princip innebär. Uppsatsen behandlar kommunikationsskyldigheten som den regleras i 17 § förvaltningslagen. Det är en skyldighet som förvaltningsmyndigheter har gentemot enskilda och som är mycket viktig för rättssäkerheten och allmänhetens förtroende för myndigheter. En enskild kan vara inblandad i ett ärende hos en förvaltningsmyndighet. Det kan till exempel handla om att en person söker bygglov eller att en person som äger en restaurang riskerar att få sitt serveringstillstånd indraget. I alla sådana ärenden som innebär myndighetsutövning mot enskild måste myndigheten informera den som är part i ärendet om alla de uppgifter som tillförts ärendet av någon annan än honom/henne själv och som har betydelse för utgången i ärendet. Det kan handla om muntliga eller skriftliga uppgifter, uppgifter som tillförts ärendet inifrån eller utifrån myndigheten. Parten ska också ges tillfälle att komma med synpunkter på dessa uppgifter. Den enskilda individen ska inte själv behöva undersöka om nya uppgifter kommit in. Det är myndighetens ansvar att se till att den enskilda får dessa uppgifter.   Syftet med denna uppsats är att undersöka hur domstolarna bedömer att förvaltningsmyndigheterna tillämpar denna regel. Vilka brister finns i myndigheternas tillämpning av sin kommunikationsskyldighet och hur bedömer domstolarna dessa brister? Vad beror bristerna på?   För att undersöka detta analyserades totalt 13 rättsfall. Där förekom olika typer av brister i kommunikationen, muntliga yttranden från t.ex  arbetsgivarrepresentanter i tjänstetillsättningsärenden kommunicerades inte. I ett par fall informerade myndigheterna inte om uppgifter de själva tillfört ärendet. Orsakerna till bristerna kunde förutom försummelse och bristande rutiner vara feltolkningar av lagen. I ett par fall kunde man misstänka att myndigheterna avsiktligt avstod att meddela vissa uppgifter. Domstolarna godtog bara mycket små avvikelser från kommunikationsskyldigheten. I de allra flesta av fallen bedömde domstolarna att bristerna var så allvarliga att besluten upphävdes och återförvisades till lägre instans för ny bedömning Analysen visar att domstolarna är mycket stränga i sin bedömning av förvaltningsmyndigheternas tillämpning av regeln om kommunikationsskyldighet.