Denna studies syfte är att studera vad, idag unga vuxna personer med dyslexi, har upplevt under sin tid i skolan. Resultatet kan sedan användas som verktyg i mötet med elever i skolan i dag. Intervjuerna genomfördes enskilt, spelades in och transkriberades. Ur materialet utkristalliserades vissa nyckelord som bildade ett mönster som sedan användes för kategorisering av texten. Frågeställningarna baserades på just hur elever kan uppleva sin skoltid. Resultatet pekar mot att elever som har dyslexi ofta känner att de inte hänger med sina kamrater och att deras självförtroende sjunker genom tiden i skolan. Man kan också se faran med att eleverna plockas ur sin klass för att få specialundervisning av en speciallärare. De tas ur sitt sammanhang och missar många möjligheter till att lära sig tillsammans med andra elever. Resultatet visar också att eleverna inte har så stor medvetenhet om hur undervisningen gick till. Deras upplevelser handlade mest om att det var en bra lärare eller en dålig lärare. Pedagogens betydelse visar sig i den här studien vara väldigt viktig, i dessa elevers sammanhang.