I den här rapporten har vi som författare försökt belysa de problem som finns medrättsintyg och därmed utröna motiveringen till den nya lagen. Ett av de störstaproblemen med rättsintygen är den dåliga kvaliteten, samt att det är väldigtkostsamt för polismyndigheterna att begära ut rättsintyg. Anledningen till denundermåliga kvaliteten är att de flesta läkare (ej rättsläkare) har för dåligutbildning och för lite mängdträning när det gäller utfärdandet av rättsintyg. Dettaska lösas med att utbilda ca 100 stycken rättsläkare som då enbart arbetar medrättsmedicin. För tillfället finns det 20 rättsläkare i landet. Den dåliga kvalitetenpå dagens rättsintyg har gjort att regeringen har beslutat om en ny lag.Det nya lagen medför som huvudregel att rättsläkare, eller läkare som enligt avtalmed rättsmedicinalverket (RMV) har åtagit sig att göra det, ska utfärda sådanaintyg (regeringens proposition 2004/05:64).I vår rapport har vi främst använt oss av litteratur i form av den promemoria somGunnar Holmberg skrivit på uppdrag av justitiedepartementet, regeringensproposition till riksdagen ”Ny ordning för utfärdande av rättsintyg”, samt en deltidigare specialarbeten om rättsintyg. Vi har även använt oss av muntliga källorsamt hämtat viss information från internet.

Familjevåldsproblematiken skapar ett oerhört lidande för brottsoffret, därför har vi valt att fördjupa oss i hur man motarbetar detta från samhällets sida. Vi vill komma fram till hur det arbetet ser ut idag och hur man kan förbättra det. I detta fördjupningsarbete beskriver vi ett effektivt sätt att arbeta mot familjevåldsproblematiken och diskuterar en del tankar som kan förbättra arbetet ytterligare. Den kritiska framgångsfaktorn i den beskrivna organisationen är samverkan mellan alla aktörer i en kommun (Malmö kommun) som jobbar mot ett gemensamt mål. Vi har valt att inte gå in på hur de olika aktörerna jobbar internt utan mer gått in på själva samverkansformen. Tillvägagångssättet vi valt är litteraturgranskning och litteraturanalys. Arbetet är kopplat till rutinaktivitetsteorin med betoning på avsaknaden av kapabla väktare eftersom denna teori är lämplig att implementera som en utgångspunkt för uppkomst av brotten och som ett stöd till åtgärder. Slutsatsen vi dragit är att Malmö-modellen är effektiv och att andra kommuner i vårt avlånga land borde implementera hela eller delar av denna modell. Den viktigaste framgångsfaktorn är samverkan.

Vi vill med denna rapport belysa vilka faktorer som avgör om en händelse får stor genomslagskraft i media och i samhällsdebatten. Grunden är det mord som drabbade en trebarnsmamma i Piteå och som fick männen i Piteå att organisera sig i en gemensam protest mot kvinnovåldet i samhället. Vi har sedan jämfört detta med andra kända händelser som också har fått stort utrymme i media och samhällsdebatten för att se om det går att utkristallisera några gemensamma nämnare med Piteåuppropet. För att få en annan aspekt på frågan så har vi även gjort litteraturstudier för att hitta teorier som kan förklara varför Piteåuppropet blev så stort och spriddes över hela landet.

Barn som far illa är ett stort problem och polisen missar ofta att uppmärksamma dem och rapportera till sociala myndigheterna om deras livssituation. Med detta arbete vill vi lyfta fram kunskap som kan vara till hjälp för polisens arbete. Med hjälp av intervjuer från sakkunniga och en mängd litteratur har vi kommit fram till en rad punkter en polisman bör tänka på när det gäller att prata med ett barn. Vi har också sammanställt inre och yttre kännetecken för hur man kan se på ett barn att han/hon far illa. Barnet använder sig av olika försvarsreaktioner för att bearbeta sina traumatiska upplevelser. Dessa reaktioner kan resultera i att barnet får svårigheter i sitt sociala samspel längre fram i livet. Många av de barn som bevittnar våld i hemmet dras till våldsamma filmer eller spel för att på så sätt härda sig. Det är också vanligt att barn som vuxit upp med våld i vardagen blir våldsamma själva. De lär sig att vara skrämmande och minskar på så vis sin egen rädsla. När man som polis träffar barn som upplevt något traumatiskt är det viktigt att inte pressa barnet. Ge barnet tid och tillåt barnet att vara ledsen eller arg. Bekräfta barnets verklighet. Försök inte förminska det som hänt utan var ärlig mot honom/henne och tala om att det är helt ok att vara ledsen. Vi vill att barn som växer upp i en familj där våld och hot är en del av vardagen ska betraktas som brottoffer. Det skulle innebära att barnets skydd och rättigheter ökar.

Att det finns män som slår och kränker sina kvinnor som de lever ihop med är ett faktum. Denna handling känns främmande för de allra flesta i vårt samhälle. Men det finns män som inte vet hur de skall hantera sin ilska och frustration som de bär på. I situationer där de flesta av oss hade knutit handen i fickan och gått därifrån så väljer istället dessa män att ta till våld. Men det finns hjälp att få för dessa män. Det finns många olika program och projekt i Sverige som hjälper män att sluta slå sina kvinnor. Vi har valt ett projekt som finns i Göteborg som vi tittat lite närmare på för att förstå hur de arbetar och försöka se vad som kan förbättras i detta projekt. Till hjälp har vi tagit information från andra program och projekt runt om i Sverige. Det finns män som ofta hamnar utanför dessa behandlingsformer. Det är främst män med invandrarbakgrund och män med missbrukar problem. Denna problematik har vi tittat lite närmare på och försökt förstå varför det är på detta vis och vad man kan göra åt detta problem. Ett självklart svar på denna fråga är resurser, det vill säga att fanns det bara pengar så skulle man kunna komma åt problemen. Men vi har inte nöjt oss med detta svar utan tittat vidare på hur man rent konkret skulle kunna nå ut till dessa män.

Det anmäls cirka 20 000 fall av kvinnomisshandel i hemmet årligen. Denna nedslående fakta innebär att problemet är väldigt stort och att det tillhör polisens vardag att hantera dessa brott. Att kanske dagligdags få ta sig an fall av kvinnomisshandel kräver god förberedelse och kunskap. I takt med att intresset för problematiken kring kvinnomisshandel i samhället ständigt ökar så har detta även avspeglats i den polisiära organisationen. Vi har gjort intervjuer för att undersöka tre olika polismyndigheters arbetsförfarande och lokala samverkan med andra aktörer gällande våld mot kvinnor i en nära relationssituation. Vi har även tagit reda på hur de tre orterna utbildar sin personal i problematiken kring arbetet med denna typ av brottslighet, samt hur utvärdering sker av polisens arbete. Resultatet av intervjuerna visar på att de tre myndigheterna insett hur komplext och problematiskt det är att jobba mot våld i nära relationer. Något vi kan konstatera är att det satsas mycket på att bekämpa denna typ av brottslighet. Satsningarna sker i form av klara riktlinjer för hur förstahandsåtgärder skall utföras och handlingsplaner som engagerar lokala aktörer. Vi fann dock skillnader mellan polismyndigheterna när det gäller utbildning till poliser i yttre tjänst. Även polisens utvärdering av arbetet med våld i nära relationer ser olika ut på de granskade polismyndigheterna.

Varje dag läser, hör och ser vi från massmedia om kvinnor som blir utsatta för våld av män i olika former. Via massmedia förmedlas det till samhället och allmänheten om kvinnor som blir våldtagna, misshandlade och verbalt vanärade. I denna rapport har vi valt att inrikta oss på den grupp våldsutsatta kvinnor som stannar kvar i en otrygg partnerrelation, där de inte kan känna sig trygga i sitt eget hem. De som blir utsatta av våld av sin egen man. Vi har inhämtat och läst in oss på material som belyser Normaliseringsprocessen, Stockholmssyndromet och Duluth-modellen detta för att få en djupare förståelse om varför kvinnor stannar. I dessa begreppsförklaringar har det kommit fram att mannens makt och kontroll i samband med våld och värme, samt att kvinnans självbevarelsedrift gör det svårt för henne att lämna förhållandet. För att försöka få en bred kunskap om hur verkligheten ser ut för dessa kvinnor har vi läst böcker och deltagit på föreläsningar.

Enligt Rädda Barnen blir mellan 100 000 och 200 000 barn varje år vittnen till våld i sin familj. Endast en tredjedel av de polisanmälningar som görs vid dessa fall då barn varit närvarande kommer till socialtjänstens kännedom. På senare tid har samhället allt mer börjat uppmärksamma dessa barn. Detta har resulterat i en ny lagstiftning som infördes den 15 november 2006 som innebär att barn som bevittnat våld i hemmet numera skall ses som brottsoffer. Syftet med den-na rapport är att belysa den nya lagstiftningen och att ta reda på om man tror att detta kommer att innebära någon förändring för polisens och socialtjänstens ar-bete. Rapporten lyfter även fram hur man kan uppmärksamma barn som bevitt-nat våld i hemmet. I det inledande kapitlet redogör vi för innebörden av den nya lagstiftningen. I resultatkapitlet försöker vi inledningsvis förklara hur barn på-verkas som bevittnat våld i hemmet. Därefter följer resultatet av våra genom-förda intervjuer med poliser i inre och yttre tjänst samt Kriminalinspektör Carin Bernström och Socialsekreterare Anders Wallengren. Den mest framträdande slutsatsen är att det fortfarande finns brister i samverkan mellan polis och soci-altjänst, samt att informationen om att barn varit närvarande vid bråk inte alltid framkommer i polisanmälningar. I avslutande kapitel diskuteras en del möjliga åtgärder till förbättring.

Som poliser kommer vi dagligen i kontakt med barn i olika situationer. Det kan vara i den brottsförebyggande verksamheten, i den repressiva verksamheten eller i den hjälpande verksamheten. Syftet med vårt arbete har varit att ta reda på vilka förstahandsåtgärder som är viktiga att vidta när barn finns med i bilden och vikten av hur vi poliser bemöter barn i dessa situationer. Information angående ämnet har vi bland annat hämtat genom lagtexter, förarbeten och olika rapporter. Vi har även samtalat med ett antal poliser/barnutredare och personal inom Rädda barnen. Under rubriken resultat presenterar vi sammanfattningar av dessa samtal. De har visat sig att utvecklingen inom detta område gått framåt väldigt mycket de sista åren men att det fortfarande finns saker att arbeta på. När det gäller just förstahandsåtgärder är utbildning, erfarenhet och förmågan att se helheten viktig. Här finns även en del lagstiftning att ta hänsyn till beroende på om barnet är misstänkt, målsägande eller vittne. När vi kommer till bemötande är det på den enskilde polismannens ansvar att se barnet som en självständig individ med egna rättigheter, kunna läsa den för stunden speciella situationen och agera på bästa sätt därefter.

Kvinnovåld har blivit ett mer öppet problem som har resulterat i lagstiftning mot kvinnovåld. Att det finns män som slår och kränker sina kvinnor som de lever ihop med är ett faktum. Denna handling känns främmande och uppfattas för de flesta i vårt samhälle som ett onormalt beteende i ett parförhållande. Men för kvinnan som lever med en man som misshandlar henne är detta inget onormalt, orsaken är att hon har många gånger övertagit mannens förståelse av situationen och ser verkligheten med hans ögon. Detta kallas normaliseringsprocessen. Polisens bemötande av en våldsutsatt kvinna under en förhörssituation är av stor betydelse och kan vara avgörande för hur kvinnan väljer att framställa sin berättelse. Förhörssituationen kan bli problematisk om polisen inte innehar kunskap om denna normaliseringsprocess. Grunden i denna rapport utgår från frågeställningarna: hur den våldsutsatta kvinnans situation kan förstås, vilken förståelse polisen har för kvinnans situation och hur förhörssituationen kan förbättras genom polisens agerande. Vi har inhämtat information genom litteraturstudier och intervjuer med poliser och civila utredare. För att kunna förstå det kvinnliga brottsoffrets situation och få klarhet i varför hon reagerar som hon gör är det viktigt att lyssna och ge henne tid att berätta vad som har hänt. Många poliser har kunskap om normaliseringsprocessen och dess följder och kan tack vare det motivera kvinnan att genomföra förhöret och den fortlöpande processen.