Det svenska välfärdssystemet har på senare tid fått kritik för att inte vara anpassat till det allt mer komplexa samhället. Den statliga styrningen anses inte längre kunna erbjuda de tjänster som samhället behöver, varav olika förändringar skett. Samverkan, horisontellt mellan organisationer och myndigheter som berörs av varandra har setts som en lösning, bland annat inom säkerhetspolitiken för att öka säkerheten i samhället. Samverkan mellan kommuner i det förberedande arbetet med kriser är ett sätt som framhålls leda till en effektivare hantering av kriser. Men vad ger denna samverkan för upplevd effekt? Uppsatsens syfte är att bidra med ökad kunskap om hur aktörer uppfattar att samverkan fungerar gällande krisberedskap i förebyggande syfte, och om de anser att samverkan leder till en effektivare hantering av kriser, i praktiken. Resultatet från uppsatsen visar på att deltagande aktörer anser att samverkan har lett till en effektivare krisberedskap. Främst genom att en fördelning av kunskaper, kompetenser och erfarenheter har kunnat utbytas mellan deltagande aktörer.