I den här uppsatsen undersöker jag trädgårdar som platser för människors nära interaktioner med lokala ekosystem och samvaro med andra arter. Med utgångspunkt i teoribildning kring ekologiska nostalgier, som föreslår att klimatförändringar och miljömässig degradering kan generera längtan till ett ekologiskt förflutet, undersöker jag minnets roll i trädgårdsskapande mot bakgrund av drastiska klimat- och miljöförändringar. Ytterligare teoretiska insikter hämtas från den spektrala geografin samt Bruno Latours beskrivning av modernitetens dikotomier förflutenhet–nutid och natur–kultur. Metoden utgörs av semi-strukturerade intervjuer och promenadintervjuer med trädgårdsodlare i Sverige. Många av de intervjuade hade djupa minnesladdade anknytningar till odling och till särskilda växter – anknytningar som kunde förstärkas av en medvetenhet om pågående klimat- och miljöförändringar. Genom att utarbeta strategier och anpassa sig efter nya villkor positioneras odlarna tillsammans med naturen och som delaktiga i ett positivt platsskapande, vilket överbryggar uppdelningen i natur och kultur. Flera informanter uttryckte viljan om att bidra till positiv förändring, även om det skedde i liten skala. De ekologiska omsorgerna kunde också vara ett sätt att försöka göra nuet eller framtiden mer i kontinuitet med det förflutna. Minnet är alltigenom centralt och jag visar hur det förflutna frammanas och samexisterar med nuet i tider av kris.