Syftet med föreliggande studie är att undersöka och analysera några uppfattningar av den skrivna textens utformning i åtgärdsprogram för elever i grundskolan. I studien deltar tre skolledare och två lärare som alla företräder tre olika skolor. Studien har genomförts med hjälp av kvalitativa intervjuer samt genom kompletterande textanalyser av totalt nio avidentifierade åtgärdsprogram, tre från vardera skola. Resultatet utifrån intervjuutsagorna visar att det förekommer både likheter och skillnader när det gäller respondenternas uppfattningar om hur och för vem åtgärdsprogram skrivs. Samtliga respondenter framhåller vikten av att både elev och vårdnadshavare närvarar när ett åtgärdsprogram upprättas. Samtidigt framkommer vissa skillnader i fråga om yrkesansvar för rektorer respektive lärare. Medan en av rektorerna betonar skolans skyldighet att upprätta ett åtgärdsprogram i alla lägen, påpekar båda lärarna i studien betydelsen av elevens absoluta närvaro och delaktighet i samband med att ett åtgärdsprogram upprättas. På liknande sätt framkommer skillnader i hur åtgärdsprogrammet är tänkt att användas i praktiken. Rektorerna framhåller bland annat att det skrivna åtgärdsprogrammet ska kunna utgöra ett underlag för ansökan om extraresurser – ett vuxenperspektiv, medan lärarna särskilt understryker åtgärdsprogrammets funktion som ett praktiskt verktyg för både elev och lärare – ett elevperspektiv. I undersökningen belyses även existensen av personliga pronomen i ett åtgärdsprogram. Både respondenternas utsagor, liksom exemplen från de avidentifierade åtgärdsprogrammen, vittnar om att förekomsten av personliga pronomen ej är entydig. Denna undersökning avser emellertid inte att upplysa om vilken eller vilka personliga pronomen som bör användas, utan strävar snarare efter att indikera att det skiftande användandet kan få konsekvenser för hur det upprättade dokumentet slutligen uppfattas och förstås av berörda parter.