Kremering är idag det vanligaste jordfästningssättet i Sverige, de allra flesta som avlider kremeras och gravsätts i urna. Frågan om hur de metaller som finns i kroppen men inte får plats i urnan hanteras har hittills inte väckt så stor uppmärksamhet, speciellt inte ur miljösynpunkt. Dock handlar det om åtskilliga ton metall som varje år grävs ner på kyrkogårdar runt om i landet. Denna metall påverkar dels miljön negativt, dels kommer det att ta upp mer och mer plats på kyrkogårdarna i framtiden, och att gräva ner metaller imarken är inte ett miljöoptimerat sätt att hantera dessa. Det finns dock andra saker än bara miljön att ta hänsyn till i denna fråga. Etiska ställningstaganden om vad som är riktigt att göra med t.ex. inopererade kroppsdelar efter döden spelar stor roll för hur hanteringen ser ut idag. Detta kan kopplas till relationen till döden i allmänhet och hur människor förhåller sig till sin egen dödlighet. Svårigheterna i denna fråga ligger i denna spänning, mellan en spänd relation till döden som begrepp och den miljöhänsyn som genomsyrar fler och fler av samhällets delar. I denna studie har fyra personer som arbetar inom begravningsbranschen intervjuats och ett antal teman har diskuterats för att försöka komma underfund med varför hanteringen inte är miljöoptimerad idag och försöka ge ett antal möjliga förklaringar till var svårigheterna i det här problemet ligger. Slutsatserna av undersökningen kan sammanfattas med att tre olika problemområden identifierats: det svåra samtalet om döden, fokus på en antropocentrisk etik i både samhället i stort och i branschen samt attityder och hur dessa kan förändras. Dessa tre är alla sammankopplade när det kommer till denna fråga och alla är en del av början på en lösning av detta problem. / Today, cremation is the most common burial method in Sweden, the vast majority of the deceased are buried using this method. The question of how the metal parts from bodies that will not fit in the urn are handled has not attracted much attention, especially not from an environmental standpoint. However, several tons of metal are buried in cemetaries easch year. This metal will take up more and more space as the use of spare parts in our bodies increases. Apart from this, to bury the metals in the soil is not an environment optimized way to handle them. However, there are several other factors to consider when discussing this issue. Ethical decisions about what is right to do with implanted body parts after death plays a major role in how the issue is delat with today. This can also be linked to the relationship with death in general and how people relate to their own mortality. The difficulty of this question lies in this tension, between a tense relationship with the concept of death and the environment that permeates more and more of society. In this study, four people working in the funeral industry has been interviewed and a number of themes have been discussed to try to figure out why the management of this matter is not environmentally optimized today. I try to give a number of possible explanations as to where the difficulties lie in this problem. The conclusions of the study can be summarized by the three problem areas identified: fear of death, the focusi on an anthropocentric ethics in both the wider community and the industry as well as environmental concerns and attitudes. These three are all connected when it comes to this issue and they are all a part of the beginning of a solution of this problem.