Denna uppsats undersöker de rums- och identitets(re)konstruktioner som sker i mötet med De Andra. Semistrukturerade djupintervjuer med elva personer som har erfarenhet av arbete i postkolonial miljö – i detta fall Tanzania - samt platsobservation av ett så kallat ”expatriate community” ger empiri som analyseras med en dekonstruktiv intersektionell ansats. Studien visar att identitetsmarkörer korsas och skapar identitets(re)konstruktioner. Processen framkallar det objekt som inte tillhör det egna Jaget och skapar ett Dem – samtidigt som det sker omförhandlingar beträffande hemlandet och dess invånare. Det uppstår både ett avståndstagande och ett närmande till det som ses som ”svenskt” eller ”skandinaviskt”. Representationer skapas och förhandlingar sker mellan lokalbefolkning och expatriates men även inom den vita gruppen, baserat på faktorer som utbildning, ålder, inkomst, familjekonstellation, tid i landet och yrkestillhörighet. Detta påverkar rummet – i form av sociala rum såväl som konkreta platser. En slutsats är att intersektionalitet är ett användbart instrument för att se hur olika identitetsmarkörer (re)konstrueras i tid och rum – att vara ”vit” och ”svensk” är inte samma sak ”här” som ”där”. Den svenska kolonin i Tanzania kan inte ses som en homogen grupp, varvid denna studie bidrar till ökad förståelse för den diversitet som präglar den privilegierade transnationella arbetskraften – expatriates.