Uppsatsen beskriver och analyserar R.M. Matthiesens arbete som fängelsepredikant i Härnösands cellfängelse under hans verksamhetsperiod 1875-1887. Källmaterialet är hämtat från Matthiesens årsrapporter och dagjournaler till Fångvårdsstyrelsen samt befintlig forskning. Bakgrunden till valet av uppsatsämne är den fängelsereform som genomfördes under 1800-talets mitt. Den baserades på kristna värderingar, med en stark övertygelse till människans förmåga att förändras och utvecklas. I det nya systemet isolerades fångarna, för att omöjliggöra interagerande och negativ påverkan av varandra, men även för att ge fångarna möjlighet att tänka igenom sina brott och söka Guds nåd i sin ensamhet i cellen. Reformen gav fängelsepredikanten en ny position inom fängelseväsendet, det var hans uppgift att korrigera och fostra fången till en god kristen samhällsmedborgare. Fängelsepredikanten var en av det fåtal personer fången träffade under fängelsevistelsen och besatt en nyckelposition i reformarbetet.  Uppsatsen beskriver och följer Matthiesens arbete under hans tjänsteperiod. Den jämför hans arbete med instruktionen för fängelsepredikanter från år 1846 och församlingsprästens arbetsuppgifter under mitten av 1800-talet. Matthiesen ansvarade för delar av fängelsets administration som kyrkobokföring, biblioteket samt in- och utskrivning av fångar, vilket tidvis tog stor tid i anspråk av Matthiesens arbetstid. Hans pastorala teologi innebar att alla är välkomna hos Gud, dock hade människan ansvaret att vittna om sin tro inför Gud och för sin omgivning. Matthiesen ansåg att det heliga livet började i det jordiska livet vilket ledde in i det himmelska. Matthiesen kopplade risken för kriminalitet till uppväxtförhållanden och alkoholmissbruk. Han påtalade kraftfullt relevansen av stöd för frigivna fångar från samhället, speciellt de unga för att minska återfall i kriminalitet. Matthiesen trodde på människans godhet och möjlighet till förbättring om hon gavs möjlighet till möte med Gud. För utsatta ungdomar som saknade kristlig, kärleksfull uppfostran föreslog han preventiva åtgärder i form av statliga anstalter, som skulle fostra dem för att undvika ungdomars intåg i kriminalitet Han såg svårigheter för människor att navigera sina liv utan en Gudsrelation, att det innebar ökade risker för ödesdigra beslut som ledde till utanförskap och kriminalitet. Matthiesen påtalade att en betydande andel av brottsfallen var förbundna till alkoholmissbruk, de nya nykterhetsrörelserna var till stor hjälp i nykterhetsarbetet. Kyrkan och Matthiesen såg på nykterhetsrörelserna med ambivalens, delar av deras verksamheter provocerade och utmanade kyrkan och prästerna.   Undersökningen har visat att Matthiesen i teorin uppfyllde sina praktiska och teologiska uppgifter men han lyckades inte fostra majoriteten av fångarna till att försonas med sitt brott, möta Jesus och bäras av Guds nåd. Fångarnas motstånd till frälsning förklarades av att fångarnas svåra uppväxtförhållanden skapade hårdhjärtade och tillitlösa individer, brister i kristendomskunskaper och samhällets tilltagande trolöshet, sekularisering. Den personhistoriska undersökningen av Matthiesens tjänsteutövande på lokalnivå, lierar med tidigare övergripande forskning inom fångvården gällande den undersökta perioden.