Denna studie visar att vokalisten tycks befinna sig i en mångsidig och inte helt okomplicerad position i ensemble. En position som präglas av såväl musikaliska som sceniska förväntningar, men även av en stark och ofrånkomlig koppling till kroppen. Vokalistpositionen kan också förstås som en underordnad position i förhållande till övriga instrumentalisters positioner inom ensemble. Dels utifrån den traditionellt västerländska synen på uppdelningen mellan kropp och sinne, natur och teknik. Samt dels utifrån förståelsen av sång som ett feminint kodat instrument och hierarkin manligt och kvinnligt. Syftet med studien är att undersöka fem vokalisters upplevelser av förväntningar i samband med ensemblespel, samt deras förhållningssätt till dessa. Uppsatsen bygger på fem vokalisters skrivna berättelser kring deras erfarenheter och upplevelser av att vara vokalist i ensemble inom populärmusik. Deras berättelser visar att det finns förväntningar på hur vokalister bör vara, samt vilka kunskaper de har och inte har i ensemblesituationen. Genom en sociologisk analys av studiens resultat framträder också medvetna och omedvetna strategier för att som vokalist uppnå fullt medlemskap i ensemblen, samt en indikation på vilka egenskaper som är kopplade till vokalistpositionen. Studien pekar avslutningsvis på att vokalister inte ges plats utan måste ta plats i ensemblen, en aspekt av musicerandet som även påverkar deras möjlighet till autenticitet som musiker.