Införandet av interaktivitet i berättelser är inget nytt fenomen utan har under en längre tid kunnat urskiljas inom spelvärlden. Idag kan vi dock se att det blir allt mer vanligt att föra in interaktivitet i spelfilm. Därför undersöker vi i denna uppsats hur händelseförloppet förändras i den interaktiva serien You vs. Wild när tittaren agerar som motståndare eller medhjälpare till huvudkaraktären. För att undersöka detta har vi med hjälp av en kvalitativ textanalytisk metod använt oss av interaktivitet, teorin narratologi, det vill säga läran om berättelser, och redskap inom teorin som modellen hjältens resa. Med hjälp av denna modell kan vi närma oss berättelsestrukturen i serien You vs. Wild och även se om och i så fall hur denna förändras när tittaren interagerar med berättelsen. Då tittaren blir delaktig i berättelsen kan vi också med hjälp av interaktivitet och förgrenade narrativ undersöka hur händelseförloppet förändras samt vilken betydelse detta har. Vi har närmat oss texten förutsättningslöst och under arbetsprocessen ställt frågor till texten för att kunna fördjupa oss i den. Under arbetet har vi analyserat de tre första avsnitten i serien utifrån två olika perspektiv - som motståndare och som medhjälpare. Utifrån ett motståndarperspektiv hade vi som mål att förstöra så mycket som möjligt för huvudkaraktären för att han inte skulle kunna genomföra sitt uppdrag. Som medhjälpare försökte vi istället endast fatta bra beslut och valde de val huvudkaraktären föredrog för att han skulle klara uppdraget. Efter att ha analyserat utifrån de två perspektiven jämförde vi dessa för att kunna se skillnader och likheter i händelseförloppet. Under analysarbetet har vi nått slutsatsen att interaktiviteten i serien You vs. Wild är begränsad. Serien ger tittaren en stark känsla och relation till berättelsen genom dess struktur samt hur den berättas. Då seriens huvudkaraktär, äventyraren och tv-personligheten Bear Grylls, också är seriens berättare för han ett samtal med tittaren vilket förstärker känslan av interaktivitet. När tittare närmar sig texten vid flera tillfällen och gör olika val kan det dock urskiljas att serien endast består av mindre eller måttliga förgreningar. Detta innebär att berättelsen inte är särskilt komplex eller har någon större möjlighet till förändring och på så vis inte är så interaktiv som den upplevs.

Det finns ett antal berättarmetoder inom datorspel. De vanligaste formerna som används är linjärt och förgrenat berättande, men det finns en metod som inte används i samma utsträckning, kallad emergent berättande. Detta är en typ av berättande där spelaren själv baserat på samspelet mellan spelets system kan forma sitt egna narrativ. Det är dock inte helt definierat vad emergent berättande innebär. Denna studie använder sig av en artefakt för att utforska emergent berättande med hjälp av system kallade Drama Managers som syftar till att kontrollera händelseförloppet i ett spel så det bildar ett narrativ. Syftet med studien var att utforska om en förenklad Drama Manager kunde åstadkomma ett emergent narrativ eller om den enbart skulle producera ett förgrenat narrativ. Artefakten prövades på personer insatta inom ämnena spel och narrativ och de intervjuades om deras uppfattningar av artefakten. Slutsatsen är att element av emergens kunde identifieras, men inte till den grad att artefakten upplevdes innehålla ett emergent narrativ. Kunskapen ifrån studien skulle kunna hjälpa till att definiera skillnaden mellan emergenta narrativ och förgrenade narrativ. / There are a few storytelling methods for video games. The most common forms are linear and branching narratives, but there is one method not used to the same extent, known as emergent narrative. This study uses and artifact to explore emergent narrative using systems known as Drama Managers that aim to control the sequence of events in a game to create a narrative. The purpose of the study was to explore if a simplified drama manager could produce emergent narratives. The conclusion is that elements of emergence could be identified, but the artifact could not be considered to contain an emergent narrative. This knowledge could be used to help define the difference between emergent and branching narratives.